Spray har ett tag sedan gått ut med beskedet att de stänger ner det lilla communityt Skunk.
För ungefär tio år sedan lär Skunk enligt (obekräftad) uppgift varit en av Sveriges största nätgemenskaper. Redan på den tiden var Skunk ägt av Spray och har genom åren fört en tynande tillvaro med en minskande användarbas och en i princip tekniskt helt orörd webbplats i nästintill nostalgisk 1.0-stil.
Men ett litet antal användare, kanske några hundra aktiva per dag, har troget fortsatt använda Skunk som sin digitala hemvist.
Istället för att uppdatera plattformen väljer Spray nu att lägga ner hela webbplatsen och hänvisar användarna till Facebook istället.
Kort efter beskedet bildas en Skunkgrupp som i följande pressmeddelande kraftigt opponerar sig mot beslutet:
Skunk har fostrat och fostrar en hel generation. Det ovanligt fria och välkomnande formatet har bjudit in till dagboksskrivande och kommunikation via skunkmess och diskussioner i grupper vilket bidragit till utvecklande av en alldeles egen språklig stil. Flera författare och journalister har inspirerats av den litterära form Skunk har bidragit till att skapa. Skunk går inte att jämföra med andra communitys såsom Facebook och Twitter. Att medlemsantalet är så lågt i jämförelse borde inte ligga Skunk och dess aktiva medlemmar till last, eftersom det fyller en helt annan funktion än andra sociala media.
Det finns all anledning för många webbplatsadministratörer att fundera över det sista påståendet i stycket ovanför. Är besökssiffror det enda som räknas? Är verkligen några hundra aktiva medlemmar så lite att man kan stryka hela användargruppen ur serverklustret med en IT-teknikers kyliga, rationella, sinne?
Skunkgruppen fortsätter:
Skunk är en alldeles egen frizon på internet. Det finns ingen lista över mest lästa dagböcker; det finns ingen logg över besökare. Vår community är och har varit ett kulturellt andninghål på internet bland kommersiella bloggar och listor med populära bloggar. På Skunk får kreativiteten flöda ifred.
Ovanstående finns även att läsa i mer utförlig form i det Skunkmanifest som skrevs kort efter pressmeddelandet.
Skunks problem är dina
Tre saker är slående när man granskar manifest och pressmeddelandet:
- Att en community har några hundra aktiva medlemmar är inget skäl att stänga ner den.
- Avsaknaden av de funktioner som användare vant sig vid på webben 2.0 är i Skunks fall inte bara något positivt utan nödvändigt för att bibehålla gemenskapen.
- Begränsningarna har fostrat en stil, eller brist på stil, som användarna vill värna om.
Skunkgruppen sätter fingret på de problem som många organisationer och företag brottas med dagligen. Skunk har som community på ett anakronistiskt men unikt vis lyckats stå emot uppdateringshetsen och därigenom fått bibehålla sin kultur och särprägel.
Skunkpoesi
Sprays ovilja att tekniskt investera i en dalande nätgemenskap har skapat ett särfall som engagerar aktiva användare och som riktar externa och ifrågasättande blickar på den extrema utveckling vi alla utsätts för idag på internet. Här har vi alltså en webb där innehållet inte ständigt stöps om till nya former av tekniken och vars användare är fria att utvecklas inom ramarna för den teknik som finns. Jämför utvecklingen på karriärsnätverket Shortcut, som trots ständiga riktnings- och teknikbyten endast lyckats med att irritera och tappa medlemmar.
Just vad som händer i fallet Skunk ska bli intressant att följa. Kommer Spray att ge med sig och se en PR-vinst i att låta communityt leva kvar eller kommer det att kapas och speglas av medlemmarna och läggas upp på en privat webbserver – och i så fall hur kommer ett nytt ägarförhållande att påverka kulturen där? Om Spray väljer att behålla Skunk finns det en viss ironi i att sociala medier räddade en dödsdömd community som uttryckligen inte kan eller vill använda sig av just sociala medier.
Omöjligt hejda utvecklingen
Om man ska sia om framtiden för Skunk är det inte orimligt att tro att det är mer eller mindre kört för Skunk i den form de aktiva medlemmarna är vana att se den. Ett ägarbyte innebär i princip alltid ett riktningsbyte, även om riktningen skenbart är densamma som förut. Tjusningen med platser som Skunk är att de är nästan helt odefinierade och onischade, oavsett hur de marknadsfördes vid lanseringen. Det pratas mycket om kulturplats och kulturskatt när Skunkgruppen framför budskapet, men för den ovane besökaren är kulturen svårbegriplig, på gränsen till omöjlig att ta på eller hitta. Rimligtvis är det friheten i uttrycket och det faktum att det nästan helt saknas en varumärkessyn som gör Skunk till en attraktiv plats för de som helst inte vill teckna ett Facebook-konto.
Ett skunkanvändares communitysida.
Subkulturer på nätet (och i allmänhet) tål inte för strikta regler och för hård insyn och de mår bäst när de är ologiska och ofärdiga. När en tydlig fokuspunkt tvingas fram uppstår oftast interna slitningar som splittrar medlemmarna åt olika håll. Kommer Skunk att vara klarsynta nog att inse detta eller kommer de blint att rusa på så länge motreaktionen till Sprays agerande har ånga? Har Skunkgruppen ens frågat sig om de har medlemmarnas stöd att agera ombudsmän? Hur ser juridiken ut kring kopierade användarkonton och utvecklad kod som tillhör ett företag?
Oavsett vilka svar dessa frågor än får, belyser Skunkfallet ännu en högintressant och aktuell fråga: Kommentarshysterin. Ett tema som Webbterapeuten kommer att belysa i en kommande artikelserie i höst.
