Kärlek på nätet – kramas eller inte?

av Artur Leczycki | december 2, 2011

Höstens stora snackis tycks verkligen ha varit sociala mediers negativa påverkan på individer och företag på nätet. Det är inget nytt i sig, även om det verkligen är hög tid för den debatten. Webbterapeuten har sedan sin första dag som nätmedborgare och rådgivare talat om både risk och framgång med all aktivitet på nätet. Men det som verkligen förvånar mig är hur ytligt analysen är genomförd i den allmänna debatten. Även om det kanske inte finns anledning att göra en akademisk avhandling och dra in Foucault i den för att nå ett kvalificerat djup, så markerar förmodligen Tobias Brandels krönika i SvD, ”Tröttsamt kramkalas”, förmodligen någon slags lågvattenmärke i perspektivbrist (ironiskt grepp i en kolumn som anspelar på det omvända).

Brandels hypotes, om man nu bortser från det märkliga genusperspektivet: ”man i media dissar kvinnor som visar sitt stöd för varandra öppet på nätet”, är att det helt enkelt ”gillas”, ”peppas”, och ”kramas” för mycket. Därefter fortsätter Brandel gotta sig i nättjänster som trots höga ambitioner inte fungerat, missförstår Zadie Smiths pinsamma plagiat av Jaron Laniers Facebookkritiska text,  samt avslutar stycket med att dekorera med ett citatgalopp där några av de mest medievänliga namnen i sociala medier-sfären får agera garantistämpel. Presto. Ett dagsverke i missunnsamhet är till ända.

Ett mycket bättre, gnällfritt, mänskligt och konstruktivt perspektiv, ges av Tanja Hollander på Etsys blogg. I artikeln ”Are you really my friend?”, ställer sig Hollander frågan om alla hundratals vänner på hennes Facebookkonto verkligen är hennes vänner. Beväpnad med sin kamera bestämmer hon sig för att besöka dem alla i tur och ordning. Jag läser artikeln med ett leende på läpparna. Hennes resa är en spännande färd genom länder, mänskliga relationer och ett briljant samtidsdokument över vad det innebär att vara ”vän” med någon på 2000-talet. Vet du vem alla dina vänner på Facebook är? Vore det inte spännande att träffa dem i verkligheten och ta reda på vilka de egentligen är? Idén är lika briljant som självklar. Det enda problemet är att jag inte har kommit på den själv. Det hade varit en kul artikel att skriva…

Webbterapeuten har funderat mycket på det där ”kramkalaset” som Brandel så tydligt avfärdar. Det finns en teknisk sida i den där data om vad användare är intresserade av samlas in i en gigantisk databas – med vinstintresse. En sida där användarna är produkten. En produkt vars personliga integritet utsätts för en del mindre trevliga påfrestningar. Men det finns även en mänsklig del i den. Att gilla något, någon – kan ha den enkla effekten att göra en annan människa glad. Så enkelt. Så rätt. Hur man därmed kan finna ett kramkalas ”tröttsamt” är för mig ingenting annat än ängslig och konservativ, manlig rädsla klädd i Stockholmssvart.

Det finns skäl att undra om medierna själva inte skapar det perfekta klimatet för att näthatet verkligen ska gro och få ordentligt fäste. För visst finns det all anledning i världen att ifrågasätta, undersöka och på alla sätt granska de relationer vi bygger med varandra på nätet. I exemplet ovan finns två helt olika vägar att göra det på. Jag vet vilket jag föredrar. För en gångs skull – det amerikanska sättet.

Tack till Helena Wahlman på Neobrand för länktipsen.

Vad tyckte du?

Obligatoriskt.

Obligatoriskt. Publiceras aldrig.

Om du har en.

*