Communitydöden har i år slagit till på riktigt och några av de mest populära ungdomssajterna såsom Playahead och Lunarstorm har efter långa perioder av vikande besökssiffror slutligen gått i graven.
Webbterapeuten har tidigare skrivit om ett annat community, Skunk, som lades ner i juni i år. Anledningen heter Facebook – som ju i mångt och mycket är byggt på två huvudteman: Möjligheten att kommentera och möjligheten att uttrycka sitt gillande över i princip vad som helst. ”Like”-knappen har dessutom i år lämnat Facebook och istället invaderat webben som en stormvind. På bara några få veckor syns den överallt. Rent praktiskt innebär det att man som inloggad Facebookanvändare kan uttrycka sitt gillande för artiklar och objekt även utanför Facebook – med resultatet att de vänner man har ser vad man gillat.
Faran med Facebook
Communitydöd är en enkelt kommunicerbar, medieskapad, term. Men den döljer lika mycket som den illustrerar.
Det är viktigt att komma ihåg att det totala antalet nätmedborgare ständigt ökar, något som är lätt att glömma bort när man pratar om nedlagda nätgemenskaper. Siffrorna ser onekligen ut att peka uppåt.
Dessutom knyts allt för webbtjänster till Facebook. Antingen löst integrerade i form av den ovan nämnda Like-knappen eller i form av mer detaljerade tekniska lösningar. Med tanke på hur hårt Facebook styr innehållet, och dessutom hur det knyts till den egna profilen, finns det givetvis skäl att fråga sig hur kreativitet och uttrycksfrihet påverkas.
Hur lång tid dröjer det innan företag och organisationer kommer att gardera sig tekniskt och kräva av webbyråerna att införa Like-knappen på de egna webbplatserna, på samma sätt som exempelvis nu blivit standard med de olika delningsfunktionerna (ShareThis, med flera)? Och vad händer med innehållet när fokus skiftar från att skriva kommunikativt till att tävla om besökarnas gunst via ”Like”-knappar?
Innehållet fortfarande kung
Som webbredaktör och publicist är det värt att fråga sig hur långt man är villig att gå när man ger tekniken fri lejd till innehållet. Samma teknik som har möjliggjort öppnandet av kanalen sociala medier har även inneburit att innehållet radikalt håller på att förändras. När communityeffekten tog fart på allvar för några år sedan var det många som förutspådde att den gamla devisen: ”Content is King” var på fallrepet. Innehållet var inte längre i fokus. Användarna stal mer och mer av glansen – oavsett vad de genererade för innehåll.
Och ändå är det så att de mest populära webbplatserna och bloggarna är de som gång på gång levererar lysande innehåll. Innehåll som sedan länkas till och Facebook-gillas. Gillandet har blivit en sorts genväg till innehållet, men om något står tydligare än någonsin så är det att det är just innehållet som driver en gemenskap, inte tvärtom.
Oavsett den nuvarande situtionen bör företag och organisationer sätta sig ner och i grund och botten analysera vad exakt det egentligen är som sägs – samt vilken effekt det har. På vem och var. Och sedan ta ett klartsynt beslut gällande vilken redaktionell, och teknisk, linje de vill följa.
Att följa med strömmen och med förtjusning implementera nästa digitala Rube Goldberg-maskin på den egna webbplatsen i tron att den ska förbättra kommunikationen – representerar ett slags magiskt tänkande som var lika nödvändigt i början av IT-åldern som det är förödande idag.
