Så – vilken kreativitet har dessa pengar köpt?

Många verkar ha förstått att det, på allvar, går att kommunicera på ett personligt och direkt sätt. Det är förstås bra. Ingen vill följa ännu en kanal med hjärnkrympande pressmeddelanden. I synnerhet inte i en opt-in-kanal som Facebook. Tonen är ofta glad och försiktigt nyfiken, experimentlustan är på sina kanter synlig och välkommen. Även här verkar rådet att det inte ”går att göra fel” nått fram. Ett råd som för övrigt missförstås lika ofta som det ges.

Det går absolut att göra fel. Ingen kanal kräver mer fingerspetskänsla än Facebook gör.

Känslan är att man som företag hittat till en privat fest, och att man måste förtjäna sin närvaro där är påtaglig. Många försöker göra det genom att konstant bombardera sina följare med tävlingar. Företagen gör som företag alltid har gjort – försöker köpa in sig i kundens medvetande. Och någonstans här börjar det kännas fel.

För vad hände egentligen med att addera värde till sociala medier? Håller sociala medier på att översvämmas av skräptävlingar där bäst pris vinner flest gilla-klickningar? Vad hände med etablera relationer med kunderna? Det faktum att kunderna numera går att känna igen som faktiska personer med för- och efternamn är inget värde som företagen själva skapar, det kommer gratis med plattformen. Relationen måste vara mer påtaglig än så.

Än så länge är det en ganska tråkig firmafest vi ser därute.

Och visst fungerar tävlingar. Det är ett urgammalt grepp. Det är helt i sin ordning – men det är plan 1A och satsningen får inte stanna där. En lyckad tävling bör leda till ett genomtänkt nästa steg, inte nästa tävling. Att trötta ut sina prenumeranter, gäster, kunder eller vad man nu än strävar efter för interaktionsnivå är inte svårt. Man förlorar fokus en unlike i taget och Webbterapeuten undrar hur länge det kommer dröja innan en ordentlig backlash är att vänta för den här sortens innehåll.

Dessutom går många tävlingar ut på att tipsa sina vänner om något. Det är en utmärkt tanke, men än så länge är användare ganska försiktiga med att låna ut innehållet på sina FB-väggar. En annat tänkbart problem med den sortens tävlingsmekanismer är att de eventuellt kan få användare att känna sig som ofrivilliga spamrobotar inför vänner och bekanta. Det fungerar om priset är tillräckligt högt och tävlingen kopplad till den personliga prestigen – men på det stora flertalet tävlingar är det snarare ett riskmoment än tillfälle.

Det är enkelt att säga nej till företag man inte längre är intresserad av på Facebook. Webbterapeuten gör det själv precis hela tiden. Att finjustera uppdateringarna på sin vägg för någon som tillbringar mycket tid i kanalen är lika viktigt som att blockera spam via e-posten. Och när man väl har tagit bort någon, då kommer de väldigt sällan tillbaka. Det är förvisso farligt att utgå ifrån sig själv, men det tycks mig inte orimligt att tänka att andra resonerar på liknande sätt.

Tävlingar får inte, kan inte – vara det enda svaret. Om man får tro sin egen FB-vägg, samt den här sajten, pågår det i skrivande stund tävlingar till ett sammanlagt värde av över 6 miljoner kronor. Exakt vad siffran baserar sig på och hur nära sanningen det faktiskt är kan vi låta vara osagt, men det skulle mycket väl kunna stämma. När Publik själva tog steget ut på Facebook förra hösten arrangerade vi en tävling till ett värde av 50 000 kronor. Det krävs inte särskilt många tävlingar för att uppnå stora belopp. Sedan dess har vi kämpat för att behålla våra vänners förtroende. Vi har gjort rätt och vi har säkerligen även gjort fel. Men det kommer dröja länge innan vi arrangerar en tävling av den kalibern igen. Vi tror att man som kund och besökare ska kunna ställa högre krav på oss som konsulter än så.

Planering och strategi?
Om en tävling är ett bra sätt att introducera sin närvaro på Facebook, vad är då steg två? Och hur ska man kunna planera sin aktivitet i en kanal där all kommunikation verkar basera sig på kaosorienterade, virusartade flöden? Det korta, lockande, svaret är: Det kan man inte. Företag är vana vid att bygga upp sin verklighet med alla former av strategier, detaljplaner och målsättning. Och visst kan man ha allt det där även på Facebook, men risken är att man får ändra och anpassa det så ofta att det i princip inte blir till någon hjälp. Jag förstår att jag sticker ut hakan ordentligt när jag ber företag lägga planering åt sidan, men tillåt mig sticka ut den ännu längre med en liknelse:

Om vi antar att sociala medier är… socialt, och vi antar att vi nu pratar om relationer – vem vill vara part i en planerad relation? Låter inte det oerhört kallt och cyniskt? Tänk själv. Låt säga att du uppvaktar någon. Ett inte helt obekant scenario för de flesta. Å ena sidan planerar du att om jag lägger ut X antal kronor på en dejt kommer detta få X önskad effekt. Oönskade sidoeffekter är Y och eventuellt Z. Därefter ska du höra av dig X gånger och vänta X dagar till nästa SMS. När ni väl blivit ett par ska du köpa blommor X antal gånger i månaden och inte bara när du gjort Z fel. Applicera sedan på alla tänkbara förgreningar, mät effekten och analysera. Låter inte det oerhört passionslöst? Det liknar ju en relation, men är det en relation värd att sträva efter?

Om det finns något oförutsägbart så är det människor. Vågar du verkligen ha en plan för alla eventualiteter? Samma sak med Facebook. Känn dig för. Förstå vem du är, vad du kan bidra med – och våga lita på det.

Alla kommer inte vilja vara ihop med dig, alla kommer inte gilla dig, men de som hittar har en större chans att faktiskt tycka om dig och vilja ge någonting tillbaka.

I annat fall är det fortfarande envägskommunikation vi pratar om. En ”like” är inget mer än en knapptryckning. Det har inget med en relation att göra.

”Översätt” dig själv till Facebook, istället för att försöka hitta strukturer utifrån som du tror att du måste följa. Tänk efter före. Det finns en risk att Facebook är en komplett felsatsning för just ditt företag och dina förutsättningar. Var djärv – istället för att göra som alla andra, våga sticka ut. Provocera hellre än att tråka ut. Använder du ditt omdöme och är ute efter äkta återkoppling och inte bara chockvärde, kan du komma långt. Prata med människor, inte med kunder.

Det pratas mycket om mätning och uppföljning, men använder du Facebook Insights slaviskt för att få återkoppling på vilket material som skapar bäst engagemang riskerar du att hitta samma svar gång på gång. Popularitetsmätningar har en tendens att bekräfta redan existerande strukturer, men de gör lite eller ingenting för att höja kreativitetsnivån. Att veta hur man gör ifrån sig och kasta ett öga på siffrorna – är inte negativt. Att använda statistik istället för att ha ett själ och hjärta – är det.

Några tips för nästa steg
Lär av andra, men anpassa det till din egen situation. Hjälp någon av dina följare att hitta ett jobb. Facebook kan vara ett kraftfullt rekryteringsverktyg. Använd ditt nätverk, låt dina fans se att du kan vara generös med hjälpa till eller rent av erbjuda en praktikplats. Vidarebefordra deras önskemål – om det är relevant för ditt affärsområde. Hjälp människor att nå ut till andra.

Är ni två likartade Facebooksidor som slåss om samma, specialiserade användardemografi? Fundera på om ni inte har mycket att vinna på att gå ihop istället. Att få konstanta statusuppdateringar från många likartade källor är tjatigt. Var smart och gör det lätt för användaren.

Berätta en historia. Läkare utan Gränser är specialister på detta. De kan konsten att engagera och de har ett fysiskt värde att bidra till diskussionen. Alla har naturligtvis inte samma möjlighet att berätta. Så gräv där du står! Ofta är det de oväntade händelserna som kommer skapa engagemang. Det du själv inte tror är en nyhet eller värt att berätta om. Skriv det du aldrig skulle ha skrivit om i ett pressmeddelande.

Annonsera efter källor eller material du inte kan hitta någon annanstans. Crowdsourcing må fungera sådär på Facebook, men att be om tips och hjälp är ett enkelt sätt att engagera. Många känner kanske att de inte vill eller kan svara på komplicerade frågor och behöva ”tänka till” via en plattform som de flesta uppfattar som fritidsbetonad – men att rekommendera något eller något kan fler användare sträcka sig till.

Be dina användare om en recension. Delvis finns detta inbyggt i Facebooks plattform. Du kan rekommendera sidor eller företag och skriva något kort om dem. Men du kan även välja att gå utanför rekommendationsfunktionen. Ställ frågan på din vägg: ”Hur sköter vi oss?”, ”Vad kan vi göra bättre?”. Följ sedan upp diskussionen ordentligt.

Man kan givetvis även välja att använda Facebook operativt. Det finns flera lyckade exempel på när Facebookväggen blir en kundtjänstkanal eller en förlängning av ett CRM-verktyg. Det kräver förberedelse, ställer helt andra krav och en införstådd organisation, men kan bära med sig mycket goodwill och transparans.

Att agera som företag på Facebook är svårt. Den tunna röda linjen mellan att ha ett vinstkrav å ena sidan och att försöka vara sina kunders kompis å andra kommer inte att bli enklare, oavsett hur många strategier eller planer man kläcker. Dynamiken mellan försäljning, varumärke och personlig relation kräver mycket eftertanke för att balansera. Och det blir bara svårare ju längre du väntar med att ta ställning till den.

Var tydlig med vad dina besökare kan förvänta sig, ta inte till knep 1A när du inte har något att bidra med och framför allt: göm dig inte bakom företagsretorik – så har du kommit en bra bit på väg.

Slutligen: Bli inte girig och panikfiska efter likes. Ta hand om dina följare och fans. Tänk på att det du inte kan göra för tio fans, kommer du inte kunna göra för tusen heller. Varje röst räknas. Visa att du bryr dig om vad du startat. På riktigt.

Webbterapeuten har i hemlighet lekt med att återuppliva gamla Lunchdejt, fast med ett tydligare affärsfokus. För det är nämligen en kanonidé. Luncher är kravfria, alla behöver äta något – och få saker kan vara så stimulerande som att upptäcka att man har ett gemensamt mål med någon man precis lärt känna. Nätet är den perfekta mötesplatsen, men dess opersonliga och lätt ofokuserade karaktär kan ibland göra dessa spontanta möten svåra. I konceptskisserna för Webbterapeutens Lunchprat ingick en detaljerad nivå av exakt vilka projekt man var öppen för att diskutera – samt om syftet med lunchen var socialt eller hade ett rent affärsfokus. Allt för att komma ifrån dejtingträsket. Planerna var grandiosa.

Nu blev det ingen Lunchprat. Mycket på grund av tidsbrist, men kanske främst för att andra sociala nätverk så fundamentalt hade börjat förändra webbens relationsstrukturer. Det kändes som en mycket mer framkomlig väg att skapa en applikation inuti Facebook, Linkedin eller någon av de andra stora sociala strukturerna än att försöka bygga ett eget community vid sidan om. Det var en intressant tid rent näthistoriskt och ser jag tillbaka på den så blir brytpunkten när social teknik förändrade folkvandringen till att stråla samman på ett par, gigantiska, plattformar – väldigt tydlig.

Glädjande nog verkar Jonas Larsson, till vardags strateg för digitala medier på SVT, ha varit smart nog att ta fasta på idén om att skapa en sajt för affärsburen lunchdejting – om man får kalla det så. Sajten heter Lunchaihop.se. Jonas har valt Linkedin som basplattform – och bättre än så kan det faktiskt inte bli om man tänker på syftet. Om du är medlem på Linkedin, ta en titt på sajten och upptäck en kraft i ditt sociala nätverk du tidigare bara anat fanns där. Det finns massor av smarta idéer inbakade i Lunchaihop: Till exempel varför inte mäkla två personer ur ditt nätverk som definitivt borde luncha ihop?

Webbterapeuten önskar Jonas all lycka till med den nya tjänsten och känner sig privat ganska nöjd över att även om vissa koncept av olika anledningar är döda i den egna anteckningsboken, så finns det andra som har tid, och mod att satsa.

Brandels hypotes, om man nu bortser från det märkliga genusperspektivet: ”man i media dissar kvinnor som visar sitt stöd för varandra öppet på nätet”, är att det helt enkelt ”gillas”, ”peppas”, och ”kramas” för mycket. Därefter fortsätter Brandel gotta sig i nättjänster som trots höga ambitioner inte fungerat, missförstår Zadie Smiths pinsamma plagiat av Jaron Laniers Facebookkritiska text,  samt avslutar stycket med att dekorera med ett citatgalopp där några av de mest medievänliga namnen i sociala medier-sfären får agera garantistämpel. Presto. Ett dagsverke i missunnsamhet är till ända.

Ett mycket bättre, gnällfritt, mänskligt och konstruktivt perspektiv, ges av Tanja Hollander på Etsys blogg. I artikeln ”Are you really my friend?”, ställer sig Hollander frågan om alla hundratals vänner på hennes Facebookkonto verkligen är hennes vänner. Beväpnad med sin kamera bestämmer hon sig för att besöka dem alla i tur och ordning. Jag läser artikeln med ett leende på läpparna. Hennes resa är en spännande färd genom länder, mänskliga relationer och ett briljant samtidsdokument över vad det innebär att vara ”vän” med någon på 2000-talet. Vet du vem alla dina vänner på Facebook är? Vore det inte spännande att träffa dem i verkligheten och ta reda på vilka de egentligen är? Idén är lika briljant som självklar. Det enda problemet är att jag inte har kommit på den själv. Det hade varit en kul artikel att skriva…

Webbterapeuten har funderat mycket på det där ”kramkalaset” som Brandel så tydligt avfärdar. Det finns en teknisk sida i den där data om vad användare är intresserade av samlas in i en gigantisk databas – med vinstintresse. En sida där användarna är produkten. En produkt vars personliga integritet utsätts för en del mindre trevliga påfrestningar. Men det finns även en mänsklig del i den. Att gilla något, någon – kan ha den enkla effekten att göra en annan människa glad. Så enkelt. Så rätt. Hur man därmed kan finna ett kramkalas ”tröttsamt” är för mig ingenting annat än ängslig och konservativ, manlig rädsla klädd i Stockholmssvart.

Det finns skäl att undra om medierna själva inte skapar det perfekta klimatet för att näthatet verkligen ska gro och få ordentligt fäste. För visst finns det all anledning i världen att ifrågasätta, undersöka och på alla sätt granska de relationer vi bygger med varandra på nätet. I exemplet ovan finns två helt olika vägar att göra det på. Jag vet vilket jag föredrar. För en gångs skull – det amerikanska sättet.

Tack till Helena Wahlman på Neobrand för länktipsen.

Det vi däremot bör ha fokus på, är en av konsekvenserna av att delta i samtalet: behovet av att lyssna. Och det är här ekvationen på allvar blir intressant. Det finns många strategier för att lyssna. En av dem är att investera i ett bevakningsverktyg anpassat att hitta vettiga källor från just sociala medier. Det finns en uppsjö sådana, både på svenska marknaden och globalt. Här finns, till exempel, en trevlig och matnyttig genomgång av några av dem. Webbterapeuten har givetvis egna synpunkter på utvecklingen av bevakningsverktyg och branschens framtid. Vi kommer ha skäl att återkomma till frågan under hösten och vintern.

Tills dess, första tipset: Ett av de mest intressanta och mest genomtänkta verktygen på bevakningsmarknaden heter Radian6. Brian Solis har gjort en intervju med Marcel LeBrun, vd för Radian6. Intervjun innehåller intressanta fakta och viktiga insikter från både  Solis och LeBrun. Värt en liten stund av arbetsdagen för att uppdatera sig i ämne som bara kommer bli hetare och hetare i branschen.

Tips nr två handlar om modebloggduon bakom From Me To You. Mashable beskriver hur Jamie Becks och Kevins Burgs hypnotiska manipulerade fotografier, cinemagraphs – som de väljer att kalla det – långsamt håller på att förändra modefotografin. Åtminstone på nätet. Den animerade gif-bilden har haft en mödosam karriär från clipartskämt, och i internets barndom, irriterande prydnad, till skällsord och ironisk slagpåse – och nu slutligen (?), en slags konstform. När man ser resultatet tar det inte lång tid att förstå hur verken kan lyfta en modeplåtning och skapa ett behagligt mellanting mellan film och foto. I synnerhet i en värld där uppmärksamheten ofta inte räcker längre än just tre sekunder i taget…

Och det är lika bra att erkänna – Webbterapeuten är såld, trots att vi i tidigare inlägg kritiserat just den här typen av animerade bilder. Till vårt försvar ska sägas att Jamie och Kevins bilder är deras egna verk och koncept, till skillnad från remixade stillbilder från Kubrick-filmer som snarare  rider på regissörens goda varumärke än en egen kreativ höjd. Men den positionen är en smaksak och tål så klart att diskuteras. Frågan är, givetvis, öppen.

Att starta ett community är kanske inte det självklara valet för en nätsatsning längre. Allt fler företag och organisationer lägger alla sina ägg förbehållslöst i Facebookkorgen – till synes utan att fundera på alternativen. Skälet är givetvis att användarna hittills varit osedvanligt trogna plattformen. Inte ens mäktiga Google verkar kunna ändra den verkligheten. Trots att Google+ har allt man kan önska sig. Förutom användarna.

Om det är rätt beslut att överinvestera i Facebook och vad en långsiktig satsning där kan få för konsekvenser, kommer vi ha skäl att återkomma till under hösten och vintern här på Webbterapeuten. Men den här gången ska vi koncentrera oss på Arvsfonden, som valde att gå en annan väg.

Så här beskriver Arvsfonden kortfattat sig själva:

Allmänna arvsfonden finansierar nyskapande och utvecklande projekt för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning. Två statliga myndigheter har hand om arvsfondsärenden, Kammarkollegiet och Arvsfondsdelegationen.

(Källa)

Ett av de tydligaste problemen för Arvsfondens projektorganisation var att behålla kompetensen hos deltagarna efter varje genomfört projekt. Tankar på att uppmuntra någon form av kompetensöverföring ledde till diskussioner om att bygga upp ett eget community, drivet av den egna organisationen. Ett spännande och problematiskt arbete inleddes och på vårkanten 2011 var bygget klart.

Arvsfondens community är det första i sitt slag och intressant ur många aspekter, inte minst med tanke på att stat och myndighet i många år flörtat med begreppet e-förvaltning men inte riktigt kunnat nå fram. Vissa framsteg har naturligtvis skett (Skatteverket, etc), men kontakten med medborgarna och 24-timmarsmyndigheten som begrepp liknar fortfarande mer ett prydligt upplyst skyltfönster än en dygnet-runt-öppen kvartersbutik.

Anne-Charlotte Eriksson, Community manager på Arvsfondsprojekten.se

Det finns många skillnader och fördelar att äga sitt eget community, till skillnad från att starta upp en Facebookgrupp eller ingå i ett annat existerande nätverk (NING, till exempel). Dels får man koll på mjukvaran och kan styra utvecklingen precis hur lite eller hur mycket man vill, men man äger även kontroll över innehållet i både juridisk och estetisk mening. Dessutom är man fri att moderera enligt egna regler, tycke och smak. Men allt har en kostnad. Kontroll över mjukvara innebär även ansvaret att uppdatera den och en rejäl pott pengar till drift och underhåll. Frihet att moderera innebär att man måste skapa tid och rutiner inom organisationen för att göra precis just det.

Arvsfonden har dock tagit ett steg i riktningen mot förbättrad medborgarservice och Webbterapeuten är naturligtvis intresserad av hur projektet har gått till – och vad andra myndigheter kan lära sig av resan. Så vi satte Anne-Charlotte Eriksson i webbterapisoffan:

Vilken var din roll i projektet, hur stor var arbetsgruppen och jobbade ni efter någon projektmodell?

Jag har varit projektledare och vi har jobbat med en kommunikationsbyrå samt en teknisk konsult specialiserad på Drupal – den tekniska plattform som communityn är byggd på.

Arbetet bedrevs enligt följande metod för utveckling av webbprojektet. Den innebar att:

• utreda vilken teknisk plattform som skulle användas,
• ta fram en projektplan,
• ta fram ett kreativt styr- och konceptdokument,
• ta fram specifikationer för innehåll och funktionalitet,
• bygga en klickbar prototyp som visade informationsstruktur och interaktionsdesign,
• arbeta fram den grafiska formgivningen.

Konsulterna ansvarade också för gränssnittsutvecklingen och för den tekniska implementationen.

När arbetet var som mest intensivt jobbade ett tiotal personer direkt i projektet. Vi hade också en intern referensgrupp och ett antal pilotprojekt som deltog i betaversionen med uppgift att testa och ge feedback.

Vår avsikt har varit att utveckla en community med basfunktionalitet, som vi sedan vidareutvecklar utifrån våra användares behov och önskemål. Vi har också själva initierat utveckling av funktioner vi har upptäckt saknats eller som varit bristfälliga när vi administrerat sajten.

Hur uppstod behovet och hur föddes idén att gå ut till kunderna via sociala medier?

Våra projektgrupper hade i olika sammanhang framhållit att de ville träffa både andra projektgrupper och handläggarna på kansliet oftare. De har också haft önskemål om att via vår webb, arvsfonden.se, få ut information om sin verksamhet och material de producerar under projekttiden. Vi har varken haft personella eller ekonomiska resurser för att kunna tillmötesgå de önskemålen, men vi har haft stor förståelse för dem och i den meningen har vi väl egentligen väntat in de möjligheter som sociala medier öppnar.

När vi började prata om hur vi skulle gå tillväga diskuterade vi först möjligheten att använda oss av ett redan befintligt verktyg, till exempel starta en Facebookgrupp. Vi ville dock tillföra våra projekt mer nytta. De skulle kunna använda kanalen för att presentera sin verksamhet för andra projekt, framtida finansiärer, sin målgrupp etc. Projektgrupper som inte har kunskap eller resurser att själva sätta upp en webbplats eller en blogg skulle få ett enkelt verktyg att använda som inte kostar dem något.

Vi såg också möjligheten att bli en mer transparent och öppen myndighet. En del av vårt uppdrag är att berätta för allmänheten vad Allmänna arvsfondens pengar går till och när vi låter projekten själva berätta om sin verksamhet är det inte vi som tolkar informationen utan deras egen bild vi visar. För oss handlar det om trovärdighet.

I förlängningen ser vi också att ett elektroniskt ansökningsförfarande kopplat till ett utvecklat diariesystem kan komma att effektivisera själva handläggningen och spara resurser.

Arbetsformen är väldigt ny i offentlig förvaltning. Känner du att ni har fått uppbackning kring projektet från andra myndigheter? Har ni rent av fått kritik för det?

Vi har velat känna oss för och har därför låtit communityns tillväxt följa våra projekts cykler. När ett nytt projekt fått stöd från oss får de komma på en introduktionsdag där vi informerar om vår verksamhet, vad de kan förvänta sig av oss och vad vi förväntar oss av dem. Då har vi också en genomgång av communityn, våra tankar bakom den och hur de ska göra för att nyttja den på bästa sätt. Därefter sätter vi upp deras projektsida och kopplar ihop projektet med dess projektledare, som blivit medlem på communityn. Sedan är det fritt fram för projekgruppen att fylla på med information, hålla sin sida levande och delta aktivt.

Vi jobbar hellre med kvalitet än kvantitet för att ge besökarna och medlemmarna på communityn största nyttan. Vi vill att utvecklingen av communityn ska drivas av användarna och inte av oss, så dialogen med de aktiva projekten är jätteviktig. Samtidigt är vi medvetna om att det måste finnas tillräckligt många aktiva projekt för att det ska bli verkligt intressant att följa dem, kommentera, delta och initiera egna diskussioner på communityn. Vi är inte riktigt där ännu, men på god väg.

Vi har inte fått så många reaktioner från andra myndigheter eller kommuner men de vi fått har varit överlag positiva. Några av de reaktioner jag fått när jag pratat med företrädare för andra myndigheter har dock speglat en rädsla för att göra fel och att man därför hellre avstår.

Vi är dock övertygade om att det är viktigt att våga pröva nya vägar och inte bara följa de upptrampade stigarna.

Vilka är de viktigaste frågorna just nu?

• Fortsätta att entusiasmera och bygga nytta för de projekt och medlemmar som idag finns på communityn så att deras aktivitet och övriga bidrag till innehållet får andra att vilja vara en del av vår community.
• Få fler av våra projekt, ideella föreningar och deras målgrupper, framtida finansiärer, offentliga huvudmän enskilda personer att upptäcka och vilja vara en del av vår community.
• Vidareutveckla communityn så att vi tillgodoser användarnas behov samtidigt som vi är kostnadseffektiva.
• Fortsätta jobba med interna rutiner för så att communityn blir ett ännu effektivare arbetsverktyg.

Slutligen, vad skulle du ge för råd, lessons learned, till andra som vill vandra samma väg?

Gör ett ordentligt förarbete, lär känna er målgrupp och deras behov. Och våga släppa kontrollen lite!

Besök Arvsfondens community, här.
Alltid branschuppdaterade MKSE.com om lansering och teknikpartners.

Faktum är, det gör bloggande så intuitivt, enkelt och tillgänligt att det kan få vilken svensk motsvarighet som helst att ställa sig i skamvrån direkt. Och än så länge är den helt reklamfri. Frågan är hur länge det kommer förbli på det viset.

Man spekulera i källan till Tumblrs framgångar, men en kritisk faktor, hur känslig den än må vara att ta upp – är att de ser mellan fingrarna på nästan all sorts barnförbjudet innehåll. Tittar man på Tumblrs innehållspolicy, ser man att formuleringen kring den sortens bidrag begränsar sig till video, inte stillbilder. Det har dock visat sig finnas många kreativa sätt att kringgå det, till exempel i form av två sekunder långa gif-animationer. En allt mer populär trend, inte bara på Tumblr.

Personligen trodde Webbterapeuten aldrig att en GIF-animation skulle göra karriär på nätet (igen). Men tydligen är det så. Se bara på den här bloggen som specialiserat sig på att stycka upp kända filmer. Riktigt vad det här säger om webbpopulationens tilltagande ADHD-tillstånd (och inställning till kultur) får vi säkert skäl att återvända till, men för tillfället kan vi nöja oss med att konstatera att sex fortfarande säljer.

Undrar vad Kubrick hade sagt om det här? (Ett slaktat klipp från "The Shining")

Oavsett, bildbloggarna är nästan bortom räkning hos Tumblr. Andra källor till framgång kan bero på att det är väldigt enkelt att skaffa sig följare och nå ut till andra i samma nätverk. Det går relativt fort att bygga upp en vettig trafikbas. Tumblr har gjort det mesta rätt. Återstår bara att se var de vill gå härifrån. Trafik i sig betyder ju inte automatiskt inkomster. Kan vi få hoppas på en smartare affärsmodell än att sälja annonser kanske? Vågar vi det?

Patric King på Imprint varnar för uppblåsta siffror på grund av antalet registerade spamsajter. Det stämmer säkert, men även med alla fejkade och döda bloggar är antalet besök förmodligen skyhögt.

På sätt och vis så är det orättvist att jämföra Tumblr med WordPress.com. Det ena är ett bloggnätverk, det andra är ett bloggnätverk OCH ett allt mer kraftfullt publiceringssystem. Men ur ett organisationsperspektiv kan det vara intressant att titta på Tumblr-bloggen som alternativ till WordPress, trots det faktum att den är väldigt fokuserad på engelsktalande marknader.

Eller kanske just för att den är det.

Tonen är hård och ofta politisk. Missnöjda och arga användare använder nättidningarnas kommentarssektioner för att på många, ofta ganska smaklösa vis, ventilera sina åsikter. Leverantörerna har svarat med allt hårdare moderering – i några fall har man använt sig av externa konsulter för ändamålet. Webbterapeuten har tidigare tagit upp ämnet, samt föreslagit några vettiga åtgärder, här.

Sedan vi sist skrev om ämnet har mediehusen, mer eller mindre frivilligt, tvingats att agera. Resumé rapporterar idag att tre av de stora väljer att ändra sin policy. Exakt vilka förändringar kommer bli av framgår inte, men VDn för Interaktiv Säkerhet, Klas Karlsson har förmodligen skäl att vara orolig om policyändringen skulle innebära att ingen fick kommentera anonymt, eller ens pseudoanonymt längre. Som bekant är det inte lika lockande att förbehållslöst häva ur sig åsikter på nätet om man måste signera meddelandet med sitt (äkta) Facebookkonto. Ett steg i rätt riktning, och även ett av de steg som Webbterapeuten förespråkar för att åstadkomma en bättre nivå på debatten är att journalisterna själva engagerar sig i sina alster, även efter publicering.

Klas Karlsson bemöter detta med följande uttalande:

– Journalister ser det kanske inte som en drömuppgift att moderera artikelkommentarer. Det är inte vad de studerat och tagit studiemedel för att göra. Men vår personal strävar efter att vara bäst på det arbetet.

Föreståeligt, ur Karlssons synvinkel. Men retoriken är tunn, för i grund och botten handlar det inte om att moderera artikelkommentarer. Det handlar om att leva som man lär. Det handlar om att begripa att sociala medier är en konversation – som alla kan vinna på. Det handlar om att förstå att journalisten kan, när rätt förutsättningar skapats, få ut oerhört mycket av en diskussion med läsarna. Om vi antar att sociala medier förändrar spelplanen så är det rimligt att anta att journalisternas roll också behöver förändras. Ett faktum som denna yrkeskår har varit hyfsat immun mot än så länge. Det är business as usual, intäkter från digital annonsering – och ett arvode som baserar sig på en modell man utåt sett säger sig vilja gå ifrån. Med andra ord, den karriär man enligt Karlsson, tagit studiemedel för, kommer att förändras.

Röster har höjts, med rätta, för att de anonyma kommentarerna fyller en funktion ur ett demokratiskt perspektiv. Man ska kunna framföra sin åsikt utan vara rädd för repressalier eller hot. Man kan säkert spekulera i hur demokratisk en vinstdrivande organsation (mediehuset) egentligen är, eller har råd att vara – men en sak är säker och det är att konflikten kommer att fortsätta alldeles oavsett vilka steg som tas för att få ordning på den skenande nätdebatten.

Nätet har skapat en plattform för väldigt många att på bättre eller sämre vis uttrycka sitt missnöje med varandra – och den politiska och finansiella eliten. Samtidigt är nätet, rent strukturellt, på väg in i en fas av konsolidering och större reglering. Det har den för övrigt varit på väg in sedan det första e-postmeddelandet skickades. Och någon måste betala för vår tillgång till information. Någon måste bygga mjukvarulösningar (nej, open source är inte svaret på alla problem) och underhålla dem. Vem ska göra det? Det är två olika strömmar som är på kollisionskurs med varandra. ”Näthatet”, såsom det framställs i media är bara toppen av ett isberg, som har många kortsiktiga, tekniska och etiska lösningar.

Den större frågan är vilken sorts internet det är vi egentligen håller på att bygga in oss i. Är vi helt säkra på att det överhuvudtaget är en demokrati?

Att Google+ tagit upp kampen med Facebook är känt sedan ett bra tag (och det verkar gå ganska hyggligt får man nog säga) – men inte fullt lika många känner till Diaspora. Hur mycket Google+ än försöker plocka hem poäng på Facebooks svagheter så kommer de knappast undan som vinnare i kampen om den personliga integriteten. Nu råder det delade meningar om vi överhuvudtaget har en sådan (kvar), men för vad det är värt, gör Team Diaspora ett seriöst försök att bygga ett socialt nätverk som lägger makten i användarens händer. I klarspråk betyder det, till exempel, att alla bilder du laddar upp till nätverket fortfarande tillhör dig.

Projektet är för övrigt en ganska intressant historia startad av fyra ambitiösa programmerare från NYU’s Courant Institute som lyckades samla ihop över 200 000 USD via Kickstarter för att få tid och resurser att utveckla idé och programvara.

Igår öppnade Diaspora grindarna för nya medlemmar. Förmodligen kunde inte tajmingen ha varit sämre, då Google+ för tillfället tävlar om användarnas uppmärksamhet, men det är definitivt värt att kasta ett öga på projektet. Allt som ger Facebook en match och förbättrar oddsen för att äntligen skapa vettiga, decentraliserade, sociala nätverk bör vara goda nyheter för de flesta nätanvändare.

Bilda dig en egen uppfattning, här. För de tekniskt lagda kan det vara intressant att veta att det går att köra sin egen nod av nätverket. Det är dock inget som behövs för att få använda Diaspora, men det skvallrar om att strukturen är en helt annan än hos konkurrenterna. Nörden i mig jublar över att få tillgång till källkoden. Konsulten och rådgivaren undrar till vilken användargrupp man egentligen vänder sig – och hur det kommer att påverka spridningen. Kommer Diaspora bli ett socialt nätverk endast för superanvändare? Vilken är strategin?

Vi får vänta och se. Men med tanke på att framgångar på nätet inte är särskilt enkla att upprepa, och Facebook är en slags olustig, social envåldshärskare – är det på tiden att någon bevisar att det går att ge de stora grabbarna en ordentlig match. Det ska bli spännande att följa Diasporas utveckling!

Så här ett försök att förklara varför det inte går att rakt av rekommendera företag att kasta sig in kanalen Twitter.

Få svenskar använder Twitter
Den 21:a januari 2010 skrev SvD om Carat Insights undersökning gällande Twitteranvändning i Sverige. Resultaten var nedslående. Endast 0,5 procent av befolkningen Twittrar dagligen. 93 procent har aldrig provat eller känner inte till det.

Men som alla som försökt tyda webbstatistik vet – absoluta tal ljuger alltid. De behöver jämföras med ett annat tal för att få ett sammanhang. Rapporten Svenskarna och Internet (2010), är ett bra verktyg för att hitta en kontext till den sifferkavalkad vi ofta översköljs med i digitala medier. Kanske är en sådan siffra att 84 procent av svenskarna över 16 år använder internet någon gång? Eller är det att 81 procent av internetanvändarna är dagliga användare? Eller ska man räkna det totala antalet svenska Facebookanvändare för att förstå sammanhanget?

Nästan ett år senare gjorde kommunikationsbyrån Intellecta en egen variant av undersökningen som de döpte till Twittercensus. Det finns gott om information på Twittercensus blogg, men det viktiga – resultaten – är mer eller mindre desamma. Nästan ”ingen” använder Twitter. Som en av våra PR-konsulter uttryckte det när han läste resultatet från undersökningen: ”Som kanal för att nå många är den helt värdelös”.

Och med den undersökningen som facit i hand är det svårt att säga emot. Men som webbrådgivare var det ändå något i det uttalandet, hur sant det än må vara, som störde mig. Om kanalen nu är så liten, hur kommer det sig att den har erhållit en sådan snackisfaktor? De flesta minns väl protesterna i Nordafrika tidigare i år som delvis spreds via sociala medier. Även svenska medier rapporterade om rebeller på Facebook och Twitter. I juni 2009 färgade många svenska Twitterkonton sina avatarer gröna i protest mot regimen i Iran. Något började hända, även hos allmänheten tycktes det som.

Alla känner apan men apan känner ingen
Om man sysslar med kommunikation vet man vad Twitter är för något. Tidningar och media rapporterar ständigt om händelser från Twitter, och inte alltid från världen. Ofta handlar det om lokala, svenska, bråk mellan olika parter, mindre genomtänkta kommentarer från politiker och makthavare – eller andra liknande, nyhetsvärdiga händelser. Alla tidningar med självaktning har ett aktivt Twitterkonto.

I mediabranschen ser det ut som om ”alla” pratar om Twitter, i någon mån. Många i branschen pratar dessutom inte bara om, utan på Twitter. Och precis där har vi förklarat snackisfaktorn: Twitter är ett sätt för svenska makthavare och journalister att dela digitalt fikarum. Och det är även ett av mina svar, ur ett rådgivarperspektiv: ”Vill du nå journalisterna kan det vara en idé att ge sig ut på Twitter”.

Men det är aldrig så enkelt. Twitter kräver engagemang. Man kan skapa en kontakt enkelt nog, men att fostra den och bygga den till en äkta relation är något helt annat. Och kräver en mycket större insats i tid och pengar.

Jag ställer mig frågan hur många av de som delar ”digitalt fikarum” på Twitter hade inte redan färdigetablerade relationer? Antingen genom hederligt gammalt nätverksbyggande eller via någon av de andra, talrika, sociala tjänsterna. Är det möjligen svaret på varför vanliga användare verkar rata Twitter till fördel för det mer privatorienterade Facebook? (Lustigt att skriva ordet ”privat” före ”Facebook”, men här passar det).

Twitter är en exhibitionistisk kanal som göder sin egen förträfflighet. En tweet, ett meddelande, kan kopieras (retweetas) av många. Ju fler som lyssnar, desto mer framgångsrik tweet. Perfekt för en journalist eller politiker. Förmodligen ganska uselt ur behovsperspektiv för de allra flesta. Mediebranschen är, och bör vara, fixerad på att nå så många så snabbt som möjligt. Detsamma gäller inte privatpersoner. Åtminstone inte de 93 procent som valt bort kanalen.

”This revolution will not be Twitterized”
Min teori är att mediebranschen och i synnerhet dagstidningar har en tendens att grovt övervärdera Twitter (och sociala medier). Ogenomtänkta, förhastade analyser hängs upp på ny teknologi, alltför ofta utan att utreda mekanismerna bakom. Facebook  och Twitter störtade inte regeringarna i Tunisien, Egypten och Libyen. Det gjorde människorna gå gatorna. Men mer än så var det resultatet av decennier och åter decennier av misskötsel, girighet, komplicerade politiska maktspel – och en rejäl dos dålig geopolitisk karma. Ingen enstaka händelse, och allra minst sociala medier kan tillskrivas revolutionerna.

I sin krönika, ”Egypt: The Distance between Enthusiasm and Reality”, skriver George Friedman, VD för underrättelsetjänsten STRATFOR:

Of course, there is the feeling, as there was in 2009 with the Tehran demonstrations, that something unheard of has taken place, as U.S. President Barack Obama has implied. It is said to have something to do with Twitter and Facebook. We should recall that, in our time, genuine revolutions that destroyed regimes took place in 1989 and 1979, the latter even before there were PCs. Indeed, such revolutions go back to the 18th century. None of them required smartphones, and all of them were more thorough and profound than what has happened in Egypt so far. This revolution will not be “Twitterized.” The largest number of protesters arrived in Tahrir Square after the Internet was completely shut down.

Friedman skriver elegant vad vi alla redan vet, men glömmer bort i vår iver att hylla tekniken. Det är inte datorer som störtar regeringar utan människor. Eller, som beskrivs ovan, det är dessutom människor UTAN datorer.

Något liknande kan sägs om upproren i London. Vår fascination över tekniken lockar oss att dra felaktiga slutsatser. Press lades på Blackberry, tjänsteleverantören som användes av många i upprorsmobben – men få gjorde en realistisk analys av orsakerna. Var upproren Blackberrys fel? Naturligtvis inte. Hade upproren kunnat organiseras utan sociala medier? Absolut. Fanns det ett samband mellan sociala medier och upproren? Javisst, men det var inget avgörande samband. Däremot visade det sig att användningen av sociala medier i syfte att skapa uppror kan på det personliga planet bli en dyrköpt erfarenhet. Transparans är, som varje underrättelseofficer kan berätta, något som i största mån bör undvikas – såvida syftet inte är att förvilla fienden.

Så mycket för revolutioner drivna av sociala medier.

När passar Twitter?
I jakten på svaret varför Twitter ”inte fungerar” i Sverige måste vi jämföra med omvärlden. Twitter har trots allt byggt upp ett skakigt imperium vid sidan om Facebook. Det finns massor av webbplatser som, med rätta, kan tala om nyttan med Twitter. Som förträfflig kundtjänstkanal, till exempel. Eller som sofistikerad avlyssningsapparat för vetgiriga marknadsförare. Eller helt enkelt för att förbättra sökmotoroptimeringen (tills Google skruvar på sökalgoritmen ett varv till, vill säga). Eller, som jag diskuterat ovan – för att etablera en relation med journalister och makthavare.

Varför är det så att bara det sistnämnda exemplet som fungerar bäst i Sverige? Hur man än vänder och vrider på det så har Twitter få användare, relativt konkurrenterna. Även om dessa gör mycket väsen av sig. Hur byråer har under sina kreativa möten endast pliktskyldigast nämnt Twitter som en möjlig marknadsföringskanal? ”Ja, och så ska vi ha en Twitterkanal, det är bra för sökmotoroptimeringen…”

Det uppenbara svaret är att vi helt enkelt är ett litet land. Det verkar vara en kanal i taget som gäller i Sverige. I alla fall om man ska nå brett. En annan möjlighet, och här går jag helt på magkänsla, är att Twitters gränssnitt och blixtsnabba kommunikation är svårt att begripa sig på för många. Kanske är rädslan att göra bort sig inför hela digitala ekosfären större än vanligt just här.

Här är ordet fritt. Jag tar gärna en ordentlig diskussion kring fallgropar och framgångsfaktorer!

Kraftfullt verktyg och stor potential
I Sverige finns det ännu inte många uppenbara exempel på Twitterframgångar som går att upprepa (ett problem som för övrigt hemsöker precis all social media – framgångar är inte skalbara. Prova starta ett svenskt YouTube, så får du se vad jag menar). I Sverige är det makt- och medieeliten som bor och samtalar på Twitter. Samt möjligen ungdomar i åldrarna 15-25 där 2 procent använder Twitter dagligen. Luften är fri, men vanliga användare tycks inte vara speciellt intresserade av att använda den.

Och det är oerhört synd. För Twitter är ett användbart, snabbt och kraftfullt verktyg med stor potential. Det har sedan start verkat lovande. Men så länge atmosfären är den av en reserverad, sluten, scen där exhibitionistiska, noga utvalda åsikter torgförs för intern beundran har jag svårt att se var framgången ska komma ifrån. Kanske, och det är ännu en personlig gissning – går det inte att vara konsekvent briljant på blixtsnabba 140 tecken i taget (möjligen undantaget Stephen Fry – men så var han ju briljant långt innan Twitter).

Kanske behöver vi trots allt ett långsammare sammanhang – ett rikare innehåll? Kanske lämpar sig 140 tecken i den svenska twittersfären endast för direktreklam, förhastade åsikter och ett och annat effektsökande personligt påhopp? Svenska privatanvändare verkar i alla fall inte behöva ännu ett chattprogram.

Vi får se vad som händer. Än så länge är jag inte särskilt övertygad. Faktum är, jag börjar undra hur länge något kan ”verka lovande”, innan det är dags att ta sig i kragen och utvärdera nedlagd energi kontra faktisk nytta.

Gott så.

I en relaterad artikel skriver DN även om att ett externt företag, Interaktiv Säkerhet, inte helt sällan anlitas av de större aktörerna för att hjälpa till och rensa upp i kommentarsfälten.

DN skriver:

Interaktiv Säkerhet dominerar den nya marknaden och har flera av de största svenska medierna som kunder, som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, TV4, GP, men modererar även åt norska och finska medier. Från att ha varit fem personer 2007 har företaget i dag femtio anställda. Medarbetarna är inte journalister, utan har gått en två dagars utbildning i press-juridik och pressetik på medieinstitutet Fojo.

Hur lämpad man är att omhänderta diskussioner efter en tvådagarskurs i pressjuridik kan vi väl kanske lämna åt de som har insikt i kursen och dess innehåll att bedöma, men ska man se på fenomenet kritiskt är det inte otänkbart att ställa sig frågande till varför redaktören och journalisten som skrivit texten inte vill ta ansvar efter dess publicering (eller kan ta ansvar, eller vill – eller inte har tid till det). Är det lämpligt att lägga ut moral och etik på entreprenad? Blir det inte i praktiken så att de femtio anställda på Interaktiv Säkerhet blir de som har ansvaret för samtalsklimatet hos de stora tidningarna och därmed kanske även är medskyldiga till den ökande hetsen? Och om så – vad behövs för att förbättra situationen?

Svårt att svara på, givetvis. Att moderera samtal, forum och webbplatser är förstås inget nytt. Det har gjorts sedan det första forumet lanserades. Det nya består i att lägga ut tjänsten utanför den egna redaktionen. Men just ordet ”moderator” är inte det som används i artikeln.

Istället konstateras följande:

– Om man ska jämföra oss med någonting så är vi väl ett slags mini-jurister, säger Klas Karlsson.

Kanske något olyckligt formulerat – för jurister följer strikta lagar vars tolkning inte är en lättvindig historia. Och förmodligen har de flesta jurister en längre utbildning än en tvådagars kurs i pressetik. En jurist ska kunna redogöra för hur en viss slutsats har nåtts. Gränser måste vara tydliga. Eller i alla fall allmänt kända.

Interaktiv Säkerhet svarar:

På Interaktiv Säkerhet vill man inte gå in på detaljer vad gäller gränsdragningar, vad som plockas bort och vad som tillåts vara kvar.

– Då är vi inne och tassar på sekretessen gentemot våra kunder, vi får inte visa våra gränssnitt, inte kommentera tidningarnas nivåer eller någonting, säger Klas Karlsson.

Ryggen fri, således. Och det är säkert alldeles i sin ordning att göra så. Webbplatserna har självfallet egna regler för vad som får och inte får skrivas, vilken tonen ska vara och att lagen i allmänhet ska följas. Dessvärre räcker inte ovanstående konstaterande särskilt långt. Klimatet i kommentarsfälten är fortfarande hårt – och hårdnar för varje dag som går, tycks det. Konflikten mellan läsarna blossar för fullt och verkar inte bli bättre av subjektiva åtgärder utförda av namnlösa ”mini-jurister” som inte ens kan (får?) lämna en förklaring till de som fått sina inlägg borttagna. Det spelar ingen roll om innehållet i kommentaren varit vettigt eller ej. Det som spelar roll är att om man utger sig för att vara jurist, ska man kunna redovisa varför man tagit ett visst beslut.

Ofrånkomlig del av verksamheten
Naturligtvis måste vi se saken ur mediewebbarnas sida. Även om kommentarer är en besvärlig del att hantera, särskilt vid de (för den svenska marknaden) enorma besöksantal som passerar dagligen – är de en del av verksamheten. Man kan gärna tala om nödvändigheten i demokratisk debatt, man kan tala om det goda i att delta i de sociala medierna – men den marknadsekonomiska realiteten är den att kommentarer engagerar besökare. Engagerade besökare återkommer till webbplatser – och potentiellt exponeras de för banners, annonser och den reklam som finansierar verksamheten. Kommentarer innebär trafik, trafik innebär pengar.

Lösningen med externa konsulter som styr debatten är inte optimal, och den har alla kännetecken hos en för tillfället ganska bekväm nödlösning. Om det är rena olagligheter som tas bort, samt ett par infekterade ämnen som skapar problem – så är det inte otänkbart att det går att skapa ett  heuristiskt (intelligent) filter, ett smart program som installeras på servern och automatiskt samt förmodligen kostnadseffektivt, gör det Interaktiv Säkerhet manuellt gör idag. Märkvärdigare tekniska genombrott än så har ägt rum. Den empiriskt lagda blir givetvis intresserad av att jämföra kvaliten i ett sådant programs utvärdering i förhållande till en människas. Det skulle bli ett spännande Turingtest!

Emellertid, Sofia Mirjamsdotter träffar huvudet på spiken och ger samma råd Webbterapeuterna själva ger våra kunder:

Jag tror också på tydliga regler och aktiva redaktioner som syns i kommentatorsfälten. Är du själv inne och bemöter höjs nivån (…)

Naturligtvis är engagemang från redaktionens sida ett av de goda svaren. Det är ett dyrt, och tidskrävande svar, men för tillfället ett av de få vettiga. Istället för att debattera mot en allsmäktig ”mini-jurist”, kan man få ställa frågor till journalisten – den person som trots allt har skrivit stycket och bör ha ett par unika insikter i ämnet.

Då och endast då kan vi prata om sociala medier som något demokratiskt och med äkta ”socialt” värde. Sociala medier innebär engagemang – det bör inte ha undgått någon vid det här laget. Att skriva en artikel, slå på kommentarsfältet, ta bort rena olagligheter via extern konsult och maximera trafiken är ingen optimal sociala medie-modell. Det är en något förfinad intäktsmodell för nätannonsering. Att skriva en artikel, inbjuda till samtal – och engagera sig i den efterföljande debatten enligt konstens alla regler är ett bättre svar.

Givetvis innebär det ett nytt sätt att arbeta. Men rätt skött kan kommentarsfält även ge journalisten nya insikter, ledtrådar om uppföljning och kanske även göra en stor del av jobbet åt henne, eller honom. Det finns gott om dessa, goda, exempel. Flera av de stora mediesajterna har själva redan uppmanat läsare delta i den journalistiska processen, ofta i form av olika temafrågor.

Möjligen – vore det bättre, och mer långsiktigt investerade pengar att ge journalisterna en kurs i sociala medier med inriktning på social debatt och crowdsourcad journalism istället för att ge externa konsulter en kort utbildning i pressetik? Kanske är det dags att se över hela organisationen hos en webbredaktion och skriva helt nya regler för hur en sådan bör fungera? Idag är vi fortfarande för det mesta fast i ”tidningen, fast på nätet”-syndromet hos de större mediewebbarna.

Ska vi komma vidare, måste vi nog bli mycket modigare än så.

Några snabbråd från Webbterapeuten:

• Ha en tydlig policy och regelverk för besökarengagemang och acceptabelt beteende i kommentarsfält: Var personlig och begriplig i policytexten. Tänk engagemang – inte polis.
• Se periodvis över regelverket: Fungerar det? Vad behöver läggas till? Vad har blivit föråldrat och bör tas bort? Städa!
• Moderera själv i den mån det är möjligt: Om inte – överväg att stänga av möjligheten att kommentera på de platser eller artiklar det inte finns resurser att övervaka. Förklara varför det gjorts i så fall.
• Överväg att införa personlig inloggning (t.ex via Facebook): Anonymitet är ingen självklarhet.
• Engagera dig i samtalet, uppmuntra konstruktiva åsikter. De negativa kommer man aldrig ifrån, men ”att inte mata trollen” är fortfarande ett av de bästa råden på nätet.
• Förankra i organisationen: Förklara för alla medarbetare vad som gäller och uppmuntra till delaktighet. Företag förbiser ofta de egna resurserna.