Överskjutande användning kan man råda bot på genom att:

1. Dra ner antalet totala kartvisningar på webbplatsen.
2. Betala för användandet som överskider gränsen enligt Googles uppskattningsmodell.
3. Köpa en Google Maps Premium-licens.

Man försäkrar dock att processen kommer att införas gradvis och att inga tjänster rätt och slätt kommer stängas av utan att alla kommer ges en chans att utvärdera behov och prisbild åtminstone fram till 2012, då systemet bör vara helt implementerat. Orsaken till förändringen sägs vara för att säkra en ”långsiktighet” i tjänsten, vilket ju minst sagt är ett försiktigt sätt att uttrycka att Google nu ändrar strategi och affärsmodell.

Alla de webbplatser, bloggar och e-tjänster som under åratal frikostigt bäddat in Googles kartvisning i sin miljö får nu fundera på om det är värt att fortsätta med världens mest använda webbkartsystem eller om det är en bättre idé att satsa på OpenStreetMap, till exempel. Webbterapeuten siar även att det framöver kommer dyka upp en hel del webbyrårer med egna erbjudanden om karttjänster då Google utmanar sitt eget monopol genom att börja ta betalt. Det har, med andra ord, (återigen) öppnats en marknad för konkurrens om karttjänster på webben.

Även Google Analytics kommer att få en premiummodell, vilket ytterligare bygger på tanken att Google växlar spår efter att ha kopplat ett ordentligt grepp om marknaden. Analytics premium kommer bland annat att innehålla en vettig kundtjänst och SLA (serviceavtal) för datainsamling och behandling. Gissningsvis kommer man, till exempel, få en möjlighet att återställa sin data efter att ha misslyckats med att sätta upp en profil eller ett filter – en inställning som är oåterkallerlig och lite småfarlig att pilla med i dagens läge. Ett faktum som webbterapeuten för övrigt länge funderat på varför Google valt att lösa på ett så vådligt vis. Om problemet är löst i premiumversionen är svaret uppenbart och avslöjar något om hur långsiktiga Google kan vara i sina planer. Att medvetet baka in designfel som man längre fram tar betalt för att fixa är ju inte så snällt, kan man tycka.

Även här utmanar Google sig själva och öppnar upp för konkurrens. Det ska bli oerhört intressant att se hur marknaden reagerar och om det återigen kommer att gå att sälja dyra statistikverktyg – samt med vilka funktioner dessa antas tävla med Analytics. Google har redan aviserat att de kommer att införa möjligheten att visa realtidsdata i Analytics. Fungerar realtidsdata som de ska blir tjänsten en het potatis att hantera för de företag som idag säljer social mediebevakning. Tillgång till live-data för socialt engagemang, även om det bara är på den egna webbplatsen – kan man göra en del spännande saker med.

Den generella rekommendationen för företag och organisationer med tung exponering för gratistjänster på nätet är att, snarast, se över sin strategi.

Molnet må vara billigt att leva i just nu,  sök-, kart- och webbstatistiktjänsterna må vara gratis – men bara tills leverantören är övertygad om att marknaden är stor och mogen nog att bära eventuella kundförluster den dagen man börjar ta betalt. Gratis är gårdagens melodi. Ta betalt är inne igen.

Och har väl Google börjat ta betalt är det inte långt till att fundera på vad Facebook kommer att svara med. Tanken svindlar på vad man skulle kunna tänka sig hitta på med en premiumsida för företag på Facebook. Till exempel.

Det är hög tid att ställa sig frågan:

Hur ser ditt företags strategi ut i en webbvärld där allting du vant dig vid ska vara gratis – kostar igen?

Tonen är hård och ofta politisk. Missnöjda och arga användare använder nättidningarnas kommentarssektioner för att på många, ofta ganska smaklösa vis, ventilera sina åsikter. Leverantörerna har svarat med allt hårdare moderering – i några fall har man använt sig av externa konsulter för ändamålet. Webbterapeuten har tidigare tagit upp ämnet, samt föreslagit några vettiga åtgärder, här.

Sedan vi sist skrev om ämnet har mediehusen, mer eller mindre frivilligt, tvingats att agera. Resumé rapporterar idag att tre av de stora väljer att ändra sin policy. Exakt vilka förändringar kommer bli av framgår inte, men VDn för Interaktiv Säkerhet, Klas Karlsson har förmodligen skäl att vara orolig om policyändringen skulle innebära att ingen fick kommentera anonymt, eller ens pseudoanonymt längre. Som bekant är det inte lika lockande att förbehållslöst häva ur sig åsikter på nätet om man måste signera meddelandet med sitt (äkta) Facebookkonto. Ett steg i rätt riktning, och även ett av de steg som Webbterapeuten förespråkar för att åstadkomma en bättre nivå på debatten är att journalisterna själva engagerar sig i sina alster, även efter publicering.

Klas Karlsson bemöter detta med följande uttalande:

– Journalister ser det kanske inte som en drömuppgift att moderera artikelkommentarer. Det är inte vad de studerat och tagit studiemedel för att göra. Men vår personal strävar efter att vara bäst på det arbetet.

Föreståeligt, ur Karlssons synvinkel. Men retoriken är tunn, för i grund och botten handlar det inte om att moderera artikelkommentarer. Det handlar om att leva som man lär. Det handlar om att begripa att sociala medier är en konversation – som alla kan vinna på. Det handlar om att förstå att journalisten kan, när rätt förutsättningar skapats, få ut oerhört mycket av en diskussion med läsarna. Om vi antar att sociala medier förändrar spelplanen så är det rimligt att anta att journalisternas roll också behöver förändras. Ett faktum som denna yrkeskår har varit hyfsat immun mot än så länge. Det är business as usual, intäkter från digital annonsering – och ett arvode som baserar sig på en modell man utåt sett säger sig vilja gå ifrån. Med andra ord, den karriär man enligt Karlsson, tagit studiemedel för, kommer att förändras.

Röster har höjts, med rätta, för att de anonyma kommentarerna fyller en funktion ur ett demokratiskt perspektiv. Man ska kunna framföra sin åsikt utan vara rädd för repressalier eller hot. Man kan säkert spekulera i hur demokratisk en vinstdrivande organsation (mediehuset) egentligen är, eller har råd att vara – men en sak är säker och det är att konflikten kommer att fortsätta alldeles oavsett vilka steg som tas för att få ordning på den skenande nätdebatten.

Nätet har skapat en plattform för väldigt många att på bättre eller sämre vis uttrycka sitt missnöje med varandra – och den politiska och finansiella eliten. Samtidigt är nätet, rent strukturellt, på väg in i en fas av konsolidering och större reglering. Det har den för övrigt varit på väg in sedan det första e-postmeddelandet skickades. Och någon måste betala för vår tillgång till information. Någon måste bygga mjukvarulösningar (nej, open source är inte svaret på alla problem) och underhålla dem. Vem ska göra det? Det är två olika strömmar som är på kollisionskurs med varandra. ”Näthatet”, såsom det framställs i media är bara toppen av ett isberg, som har många kortsiktiga, tekniska och etiska lösningar.

Den större frågan är vilken sorts internet det är vi egentligen håller på att bygga in oss i. Är vi helt säkra på att det överhuvudtaget är en demokrati?

Så här ett försök att förklara varför det inte går att rakt av rekommendera företag att kasta sig in kanalen Twitter.

Få svenskar använder Twitter
Den 21:a januari 2010 skrev SvD om Carat Insights undersökning gällande Twitteranvändning i Sverige. Resultaten var nedslående. Endast 0,5 procent av befolkningen Twittrar dagligen. 93 procent har aldrig provat eller känner inte till det.

Men som alla som försökt tyda webbstatistik vet – absoluta tal ljuger alltid. De behöver jämföras med ett annat tal för att få ett sammanhang. Rapporten Svenskarna och Internet (2010), är ett bra verktyg för att hitta en kontext till den sifferkavalkad vi ofta översköljs med i digitala medier. Kanske är en sådan siffra att 84 procent av svenskarna över 16 år använder internet någon gång? Eller är det att 81 procent av internetanvändarna är dagliga användare? Eller ska man räkna det totala antalet svenska Facebookanvändare för att förstå sammanhanget?

Nästan ett år senare gjorde kommunikationsbyrån Intellecta en egen variant av undersökningen som de döpte till Twittercensus. Det finns gott om information på Twittercensus blogg, men det viktiga – resultaten – är mer eller mindre desamma. Nästan ”ingen” använder Twitter. Som en av våra PR-konsulter uttryckte det när han läste resultatet från undersökningen: ”Som kanal för att nå många är den helt värdelös”.

Och med den undersökningen som facit i hand är det svårt att säga emot. Men som webbrådgivare var det ändå något i det uttalandet, hur sant det än må vara, som störde mig. Om kanalen nu är så liten, hur kommer det sig att den har erhållit en sådan snackisfaktor? De flesta minns väl protesterna i Nordafrika tidigare i år som delvis spreds via sociala medier. Även svenska medier rapporterade om rebeller på Facebook och Twitter. I juni 2009 färgade många svenska Twitterkonton sina avatarer gröna i protest mot regimen i Iran. Något började hända, även hos allmänheten tycktes det som.

Alla känner apan men apan känner ingen
Om man sysslar med kommunikation vet man vad Twitter är för något. Tidningar och media rapporterar ständigt om händelser från Twitter, och inte alltid från världen. Ofta handlar det om lokala, svenska, bråk mellan olika parter, mindre genomtänkta kommentarer från politiker och makthavare – eller andra liknande, nyhetsvärdiga händelser. Alla tidningar med självaktning har ett aktivt Twitterkonto.

I mediabranschen ser det ut som om ”alla” pratar om Twitter, i någon mån. Många i branschen pratar dessutom inte bara om, utan på Twitter. Och precis där har vi förklarat snackisfaktorn: Twitter är ett sätt för svenska makthavare och journalister att dela digitalt fikarum. Och det är även ett av mina svar, ur ett rådgivarperspektiv: ”Vill du nå journalisterna kan det vara en idé att ge sig ut på Twitter”.

Men det är aldrig så enkelt. Twitter kräver engagemang. Man kan skapa en kontakt enkelt nog, men att fostra den och bygga den till en äkta relation är något helt annat. Och kräver en mycket större insats i tid och pengar.

Jag ställer mig frågan hur många av de som delar ”digitalt fikarum” på Twitter hade inte redan färdigetablerade relationer? Antingen genom hederligt gammalt nätverksbyggande eller via någon av de andra, talrika, sociala tjänsterna. Är det möjligen svaret på varför vanliga användare verkar rata Twitter till fördel för det mer privatorienterade Facebook? (Lustigt att skriva ordet ”privat” före ”Facebook”, men här passar det).

Twitter är en exhibitionistisk kanal som göder sin egen förträfflighet. En tweet, ett meddelande, kan kopieras (retweetas) av många. Ju fler som lyssnar, desto mer framgångsrik tweet. Perfekt för en journalist eller politiker. Förmodligen ganska uselt ur behovsperspektiv för de allra flesta. Mediebranschen är, och bör vara, fixerad på att nå så många så snabbt som möjligt. Detsamma gäller inte privatpersoner. Åtminstone inte de 93 procent som valt bort kanalen.

”This revolution will not be Twitterized”
Min teori är att mediebranschen och i synnerhet dagstidningar har en tendens att grovt övervärdera Twitter (och sociala medier). Ogenomtänkta, förhastade analyser hängs upp på ny teknologi, alltför ofta utan att utreda mekanismerna bakom. Facebook  och Twitter störtade inte regeringarna i Tunisien, Egypten och Libyen. Det gjorde människorna gå gatorna. Men mer än så var det resultatet av decennier och åter decennier av misskötsel, girighet, komplicerade politiska maktspel – och en rejäl dos dålig geopolitisk karma. Ingen enstaka händelse, och allra minst sociala medier kan tillskrivas revolutionerna.

I sin krönika, ”Egypt: The Distance between Enthusiasm and Reality”, skriver George Friedman, VD för underrättelsetjänsten STRATFOR:

Of course, there is the feeling, as there was in 2009 with the Tehran demonstrations, that something unheard of has taken place, as U.S. President Barack Obama has implied. It is said to have something to do with Twitter and Facebook. We should recall that, in our time, genuine revolutions that destroyed regimes took place in 1989 and 1979, the latter even before there were PCs. Indeed, such revolutions go back to the 18th century. None of them required smartphones, and all of them were more thorough and profound than what has happened in Egypt so far. This revolution will not be “Twitterized.” The largest number of protesters arrived in Tahrir Square after the Internet was completely shut down.

Friedman skriver elegant vad vi alla redan vet, men glömmer bort i vår iver att hylla tekniken. Det är inte datorer som störtar regeringar utan människor. Eller, som beskrivs ovan, det är dessutom människor UTAN datorer.

Något liknande kan sägs om upproren i London. Vår fascination över tekniken lockar oss att dra felaktiga slutsatser. Press lades på Blackberry, tjänsteleverantören som användes av många i upprorsmobben – men få gjorde en realistisk analys av orsakerna. Var upproren Blackberrys fel? Naturligtvis inte. Hade upproren kunnat organiseras utan sociala medier? Absolut. Fanns det ett samband mellan sociala medier och upproren? Javisst, men det var inget avgörande samband. Däremot visade det sig att användningen av sociala medier i syfte att skapa uppror kan på det personliga planet bli en dyrköpt erfarenhet. Transparans är, som varje underrättelseofficer kan berätta, något som i största mån bör undvikas – såvida syftet inte är att förvilla fienden.

Så mycket för revolutioner drivna av sociala medier.

När passar Twitter?
I jakten på svaret varför Twitter ”inte fungerar” i Sverige måste vi jämföra med omvärlden. Twitter har trots allt byggt upp ett skakigt imperium vid sidan om Facebook. Det finns massor av webbplatser som, med rätta, kan tala om nyttan med Twitter. Som förträfflig kundtjänstkanal, till exempel. Eller som sofistikerad avlyssningsapparat för vetgiriga marknadsförare. Eller helt enkelt för att förbättra sökmotoroptimeringen (tills Google skruvar på sökalgoritmen ett varv till, vill säga). Eller, som jag diskuterat ovan – för att etablera en relation med journalister och makthavare.

Varför är det så att bara det sistnämnda exemplet som fungerar bäst i Sverige? Hur man än vänder och vrider på det så har Twitter få användare, relativt konkurrenterna. Även om dessa gör mycket väsen av sig. Hur byråer har under sina kreativa möten endast pliktskyldigast nämnt Twitter som en möjlig marknadsföringskanal? ”Ja, och så ska vi ha en Twitterkanal, det är bra för sökmotoroptimeringen…”

Det uppenbara svaret är att vi helt enkelt är ett litet land. Det verkar vara en kanal i taget som gäller i Sverige. I alla fall om man ska nå brett. En annan möjlighet, och här går jag helt på magkänsla, är att Twitters gränssnitt och blixtsnabba kommunikation är svårt att begripa sig på för många. Kanske är rädslan att göra bort sig inför hela digitala ekosfären större än vanligt just här.

Här är ordet fritt. Jag tar gärna en ordentlig diskussion kring fallgropar och framgångsfaktorer!

Kraftfullt verktyg och stor potential
I Sverige finns det ännu inte många uppenbara exempel på Twitterframgångar som går att upprepa (ett problem som för övrigt hemsöker precis all social media – framgångar är inte skalbara. Prova starta ett svenskt YouTube, så får du se vad jag menar). I Sverige är det makt- och medieeliten som bor och samtalar på Twitter. Samt möjligen ungdomar i åldrarna 15-25 där 2 procent använder Twitter dagligen. Luften är fri, men vanliga användare tycks inte vara speciellt intresserade av att använda den.

Och det är oerhört synd. För Twitter är ett användbart, snabbt och kraftfullt verktyg med stor potential. Det har sedan start verkat lovande. Men så länge atmosfären är den av en reserverad, sluten, scen där exhibitionistiska, noga utvalda åsikter torgförs för intern beundran har jag svårt att se var framgången ska komma ifrån. Kanske, och det är ännu en personlig gissning – går det inte att vara konsekvent briljant på blixtsnabba 140 tecken i taget (möjligen undantaget Stephen Fry – men så var han ju briljant långt innan Twitter).

Kanske behöver vi trots allt ett långsammare sammanhang – ett rikare innehåll? Kanske lämpar sig 140 tecken i den svenska twittersfären endast för direktreklam, förhastade åsikter och ett och annat effektsökande personligt påhopp? Svenska privatanvändare verkar i alla fall inte behöva ännu ett chattprogram.

Vi får se vad som händer. Än så länge är jag inte särskilt övertygad. Faktum är, jag börjar undra hur länge något kan ”verka lovande”, innan det är dags att ta sig i kragen och utvärdera nedlagd energi kontra faktisk nytta.

En första titt avslöjar att det inte bara är sociala medier som flutit ihop med sina mediegrannar. Plattformen spelar heller ingen större roll längre. Om ett visst innehåll kan nås via en viss adress så går den att hitta från en mobiltelefon, surfplatta eller laptop. Det kommer se bättre eller sämre ut, men man kan ta del av det. Och kan man ta del av det så finns det alltid ett sätt att göra det socialt. Även en ”död” HTML-sida med låg interaktivitet kan länkas till via ett Facebookkonto.

Att producera en webbplats idag är en helt annat procedur än det var för några år sedan. Komponenterna är mer eller mindre de samma: text, bild, video, interaktiva funktioner, integrering med externa datakällor, och så vidare. Ett kritiskt öga skulle kanske anmärka på webbvärldens oförmåga att fokusera på bättre innehåll, men istället ägna energin åt allt vassare tekniska lösningar för att publicera det.

Allt fler funktioner i molnet
Men den avgörande skillnaden är att allt färre av dessa komponenter, delar, tas fram inom ramen för samma webblösning. Praktiskt innebär det att en webbplats kan bestå av en kärna, publiceringssystemet – men många av de bitar som tidigare ansågs livsviktiga för en komplett webb: bilddatabasen, användarhanteringen, diskussionsforumet, videospelaren, etc – är nu importerade till systemet från det vi löst brukar kalla molnet. Och det är en logisk utveckling. I takt med att nätet utvecklas blir koden bättre. Om någon specialiserar sig på att arbeta med en bildbank, säg Flickr – så kommer de bli bättre på att göra bildbanker än om man själv hade byggt den som ett del i ett webbprojekt. Självfallet kan en egenutvecklad bildbank vara av värde, men egenutvecklade system tenderar att vara dyra även om de säljs som komponenter till färdiga publiceringssystem, som Episerver eller SiteVision.

Frestelsen att som rådgivare kunna motivera sin kostnad genom att hitta smarta, välutvecklade och inte sällan gratislösningar från molnet att bygga ut webbsatsningen med är enorm. Och det är i praktiken ett tjänstefel att undlåta berätta att det ofta finns bra alternativ till att utveckla egna, dyra, lösningar. Och inte helt sällan är dessa lösningar, komponenter, just byggda för att fungera i och med sociala medier.

Riskerna med sociala funktioner
Gott så. Men få talar om riskerna med att bygga in sociala komponenter i webbplatserna.

Komponenterna är ofta baserade på API:er, vilket innebär att någon annan äger rättigheterna till koden – och användningen. Låt oss ta ett exempel. Har du en Googlekarta integrerad i din webbplats? Bra. Då har du besparat dig själv att utveckla en kartkomponent. Dessvärre har du heller ingen garanti att Google inte kommer att ändra sin strategi och stänga av din karta imorgon. Eller visa reklam genom den. De kanske till och med har utvecklat ett system för konkurrenterna att köpa reklam via din integrerade karta. Det har du ingen aning om. Det är priset du betalar för en gratiskomponent.

Det, och insamlingen av data förstås.

Vi kan ta ett annat exempel. Många använder just bilddatabasen Flickr för att lagra sitt fotomaterial och slippa ha en egen bildbank. Det är vettigt ur ett sökmotorperspektiv, och definitivt värt det om man betänker det ganska kraftfulla verktyg för bildredigering som finns inbyggt. Man kan som webbredaktör stå på en mässa, ta en bild, redigera den och lägga upp bilden direkt i vilket format som än krävs. Tråkigt bara när man tvingas inse att en viss procentandel av webbesökarna inte kan se bilderna på webbplatsen eftersom vissa arbetsgivare filtrerar bort resultat från webbplatser med socialt innehåll.

Inkonsekventa beslut hos företag
Det paradoxala är att samma organisation som blockerar socialt innehåll givetvis också kan ha ett eget Flickrkonto. Och kanske till och med dessutom precis lagt sista handen vid sin nya sociala medier-satsning som går ut på att Facebook är en av de viktigaste kanalerna för kundtjänst och sälj. Det finns inga exakta regler eller standarder för hur sådant ska hanteras och ofta är det budgeten som styr. Molnet är populärt och sociala medier är inne. Alltså bygger vi webbplatser i molnet – och sociala ska de vara. Det är tidens melodi.

Det sista exemplet, och kanske det mest explosiva – är givetvis Facebook. Det råder en slags fartblindhet kring Facebook. Vi lägger våra satsningar i händerna på en organsation som inte verkar veta vad den vill, är enormt övervärderad (säker inte bara jag som minns när luften gick ur IT-marknaden sist) – men framför allt saknar all form av meningsfull support. Vi har lärt oss att acceptera buggar, fel och klagar inte när vi inte förstår varför något ser ut på ett visst sätt eller beter sig konstigt. Varför? Svaret är enkelt. Ingen lyssnar. Vi får själva hitta svaren. I bästa fall består vår webbutvecklingsteam av lysande kodare som lyckas genomskåda systemarkitekturen. I värsta fall får vi lära oss att jobba runt felen eller leva med dem.

Kanske borde vi inte ha avfärdat Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs användarfrånvända uttalande som ungdomlig naivitet och förlåtit honom densamma – för just nu finns det all anledning att höja varningsflaggor inte bara för hur vår data hanteras, utan även för hur organisationer (och individer) bygger in sin kommunikation, marknadsföring och säljförhoppningar in i ett väldigt osäkert och skakigt ramverk.

God webbrådgivning är nyckeln
Första steget i att undvika en fälla är att känna till den, brukar det sägas. Och detsamma gäller för webbrådgivning. Som kund känner du igen en god rådgivare på att han eller hon på ett begripligt sätt presenterar konsekvenserna av dina val. Eller ännu hellre, visar dig vilka val som finns och noga går igenom hur de kan komma att påverka webbsatsningen. Och då gärna inte bara två veckor efter lansering utan för den överskådliga framtiden. Så långt fram som det går att förutse och så länge svaren är relevanta.

Webben utvecklas ständigt – och det är givetvis bra. Vi ska inte krypa tillbaka och bygga ”döda” HTML-webbar, även om de hade sin charm. Vi kräver mer av våra webbplatser idag, och det med rätta. Men problemen har ändrats från att handla om standarder och tillgänglighet (även om vissa gärna står på sig här – speciellt när det blivit ett affärsområde) – till att handla om ägande av data, integritet och kanalval.

Mitt bästa råd till de som står i begrepp att bygga en webbplats är att be sin rådgivare dra upp en vägkarta (konsekvensanalys) som noga kartlägger vad det innebär att finnas i molnet ur ett tekniskt och organisationellt perspektiv. På webben finns ingenting som heter framtidssäkring – men det finns heller inget som säger att man inte bör vara fullständigt medveten om vad man ger sig in i.

1. Se till att webbredaktionens roll är tydlig
Förankra redaktionens uppgift i ledningen. Skapa realistiska mål och visioner för arbetet. Och glöm inte att ständigt marknadsföra webbredaktionen, såväl externt som internt.

2. Ge webbredaktionen rätt resurser
Se till att det finns resurser för att redaktionen ska kunna göra sitt jobb. Planera och tidsätt alla aktiviteter. Lämna aldrig dina webbredaktörer i sticket med uppdrag utan tid, eller uppgifter utan mandat. Att skriva en bra text är inget lunchknäck. Glöm inte att från början räkna in kostnader för illustrationer och fotografier.

3. Se till att webbredaktionen har effektiva riktlinjer
En kraftfull webbredaktion behöver gemensamma värden och ett gemensamt arbetssätt. En redaktionell policy ger stöd och riktning i vardagen. ”Styleguides”, alltså riktlinjer för språk och bilder, behövs också. Fyll sedan på med olika typer av lathundar och checklistor. Ta gärna fram dem tillsammans.

4. Stöd webbredaktionens nätverk
Skapa goda relationer mellan dig och dina webbredaktörer, och webbredaktörerna emellan. Var öppen för synpunkter och se till att ha ett öppet diskussionsklimat. Bygg upp ett internt nätverk så att du vet vad som är på gång. Använd också informationslämnare utanför organisationen eller företaget så att du vet vad som händer i er omvärld. Gör det enkelt för folk att lämna information.

5. Se till att webbredaktionen har en bra mix av kompetens
En blandning av kommunikatörer, skribenter, webbutvecklare och tekniker fungerar ofta bäst. Var tydlig med roller och ansvarsområden. Se till att någon är bildredaktör, att någon kan frågor om tillgänglighet, att någon hänger med i vad som händer i branschen och så vidare.

6. Se till att webbredaktionen har goda relationer med era tekniker
För att webbplatsens innehåll och tjänster ska fungera – ha en nära och öppen dialog med it-avdelning och webbutvecklare. Ha tekniker med från start istället för att lägga en massa tid på komplicerade kravspecifikationer.

7. Se till att dörren till webbredaktionen är öppen
En bra webbredaktion bjuder in till dialog. Uppmuntra läsarna att komma med idéer, kommentarer och allmänna infall. Utnyttja webbens möjligheter till samtal och interaktivitet. Och när ni gör det, se till att ta hand om den respons ni får. Lova aldrig mer än vad ni kan hålla.

8. Utvärdera webbplatsen kontinuerligt
Skaffa enkla verktyg för att utvärdera webbplatsen. Och gör det kontinuerligt. Ta fram, diskutera och analysera statistik. Bestä vad som är era nyckeltal. Kommunicera framgångar internt. Låt besökarna få tycka till. Låt nyckelpersoner utvärdera delar av webbplatsen. Har ni omfattande nätverk, använd skriftliga statusrapporter. Om det finns resurser, ta konsulter till hjälp.

9. Förse webbredaktionen med verktyg
Se till att webbredaktionen har tillgång till praktiska och effektiva hjälpmedel som bildbank, textarkiv och tjänster för omvärldsbevakning. Se till att publiceringssystemet stödjer er redaktionella process hela vägen, från insamling till arkivering.

10. Ge webbredaktionen tid att utvecklas
Webbredaktionen måste få tid att reflektera, analysera och utveckla sitt arbete. Inventera då och då kompetensen och utbilda er inom de områden ni vill förbättra. Uppmuntra nya idéer och engagemang. Var uthållig.

/Benke

– Mitt tips är att göra arbetet så litet som möjligt. Då finns det en möjlighet att snabbt få ut en tillräckligt bra produkt på marknaden. Därefter kan man arbeta med löpande utveckling av webbplatsen.

Hos Söderhavet har man de senaste två åren märkt hur kunskapen ökat hos beställarna, men många glömmer fortfarande bort att innehållsdelen av ett webbprojekt är både tids- och kostnadskrävande.

– För de som ser sin webbnärvaro som strategiskt är allt detta inte en fråga om beställning utan om ett samtal, där behov och möjligheter vägs samman till en bra lösning. Därför kan en ”webbokunnig” beställare med förmåga att problematisera och förstå den egna organisationens behov vara en bättre beställare än den som gått en kurs i att skriva kravspecifikationer.

Erik menar att en ”dålig kund” inte har insikt eller förståelse för den egna verksamheten eller dess målgrupper. Istället fokuserar de därför på enklare och gärna tekniska frågor som exempelvis val av publiceringssystem.

– Misstänker vi att projektet inte riktigt har ledningens uppmärksamhet så måste vi ta hand om det direkt. Utan deras engagemang så kommer det inte att fungera. Till exempel finns det sällan resurser till förvaltning.

Erik poängterar att alla som bidrar till slutprodukten ska vara med under hela projektet. Han förespråkar också en projektmetodik av typen Scrum. För Söderhavet handlar ett bra samarbete om förtroende, mod och känslan av att leveransen i sig innebär stort värde för kunden. För att få en gemensam bild av projektet tar de i förväg fram en skriftlig redogörelse av de aktiviteter och leverabler som ingår. Alla leverabler som dyker upp under projektets gång definieras därefter gemensamt.

– Det kan vara svårt för en beställare att förstå vad som ingår i ett pris, hur tydligt det än står i offert och avtal. Knepet är att kravspecifikationen inte ska göras av kunden, utan av webbyrån och den ska baseras på en brief, en teknisk förstudie och en gemensam problemdefinition.

Erik Lidsheim menar att de flesta kravspecifikationer lämnar mycket öppet för tolkningar.
– Vad kostar ett community? För en del blir lösningen att plugga in en färdig Episerver-mojäng, för andra handlar det om att få människor att vilja umgås under ett varumärkes tak. Klart det blir väldigt olika upplägg.

Hur skulle du själv sätta press på en webbyrå?

– Genom att säga hur mycket budget jag har och sedan fråga hur mycket jag får för det.

Erik Lidsheim, VD på Söderhavet.

På Cloud Nine upplever man, med några få undantag, beställarkompetensen som relativt hög. Projekten kan bli lidande där man har för liten insyn i det egna bolagets verksamhet, eller där det inte inte finns rätt erfarenheter för att axla rollen som beställare. Han tycker inte kunden ska använda argument som ”ni är experterna”, ”fråga inte oss” och liknande. Sådana kommentarer skvallrar om att kunden tar avstånd från det gemensamma ansvaret att bygga en bra lösning.

– En del verkar rädda för att sudda ut gränsen mellan webbyrå och kund och distanserar sig från leverantören. Jag tror man ska ena krafterna. Det är inte enbart webbyråns uppgift, utan hela projektets, att nå ett bra resultat.

Var inte rädd för att sudda ut gränsen mellan kund och webbyrå.

Thomas Lindvall känner igen problematiken kring webbyråernas olika prisnivåer. Han tror att kunderna ibland tvingar webbyrån till att gissa sig fram till en önskad ambitionsnivå genom att inte ange budgeten för uppdraget.
- Tänk er själva att gå in i en bilhall och säga: ta fram en bil som du tycker skulle passa fmig. Säljaren skulle få ett svårt dilemma att välja ut en ny eller begagnad bil. Ska det vara en transport eller personbil? Kombi eller Sedan? Utrustning? Färgval? Miljöbil?

Thomas Lindvall ser två vanliga brister när kunder väljer webbyrå. Den första är att låta ett antal byråer tävla med sina idéer, vilket han finner tidsödande och skapa ett allt för tidigt fokus på själva lösningen. Den andra är att inte kolla upp webbyråns referenser.

Själv skulle Thomas ställa en mängd krav.
– Om jag vill ha ett långsiktigt och lönsamt samarbete hade jag delat upp och köpt projektet i etapper. Hela tiden med möjligheten att stoppa och ta med mig resultatet till en annan leverantör. Inledningsvis hade jag förhandlat till mig ett bra timpris, samtidigt som jag valt att fastprisa några av de tidiga faserna för att i efterhand, när jag fått förtroende för leveranskapaciteten, kört en öppnare affärsmodell. Jag hade också varit väldigt tydlig med effektmålen för projektet och krävt någon form av comittment från byrån. Jag hade varit noga med att kolla referenser och arbetsprov. Kan de min bransch? Har de värdefull kod som kan återanvändas? Verkar de roliga att jobba med? Ger de oss inpiration och utvecklar mig och mitt företag i rätt riktning?

Till sist, vad en bra kravspecifikation?
– Om vi utgår från att vi får en färdig kravspecifikation hoppas jag att kunden redan gjort en bra förstudie. Den borde då, enligt vår modell (se nedan), resultera i ett Business case, projektdirektiv, kreativ brief och en webbstrategi innehållande målgruppsanalys med mera. Lägg sedan till wireframes, funktionsspecifikation, guidelines för design och tekniskt lösningsförslag. Allt detta samlat är en bra kravspecifikation. Är det så att kravspecifikationen endast gäller upphandling av tjänsten webbyrå kan kravspecifikation bestå av ett business base och projektdirektiv. Har kunden genomfört mer än finn s det en risk att kreativiteten hämmas hos webbyrån.

Cloud Nine – webbprojektets fem faser:

1. Konceptfas. Identifierar uppdragets Business Case. Vad som ska göras och Varför.
2. Specifikationsfas. Identifierar och reder ut begreppen. Hur vi ska utforma lösningen så att det stödjer business case och konceptfasens resultat
3. Produktionsfas. Utveckling och systemtestfas.
4. Leveransfas. Acceptanstester, mottagande av lösning och driftsättning
5. Förvaltning och driftsfas: utrullning, driva, mäta och förbättra.

Thomas Lindvall. Försäljningschef på Cloud Nine sedan 2009. Ansvarig för projektledningsgruppen på Cloud Nine mellan 2006-2009. Tidigare bakgrund: 10 års erfarenhet projektledning på Icon Medialab, Din Bil-Gruppen och Bankgirocentralen.

Anders Björk, effektstrateg och designer på Inuse, tycker att de flesta kunder vet hur man arbetar effektivt i ett webbprojekt. Däremot har många mindre kunskap om hur webben fungerar som plattform, till exempel vilka möjligheter som finns med open source, olika sorters öppna API:er och möjligheten att outsourca funktioner. Där har webbyrån ett stort ansvar för att föreslå rätt typer av åtgärder.

Därtill är kunskapen låg om vad de olika plattformarna är bra på och Anders Björk tycker att val av teknik många gånger sker för tidigt. Ibland har kunden bestämt sig för en plattform innan de vet vad den ska uppnå. Och har kunden redan en plattform tror man att det automatiskt blir billigare att använda den.

– Eftersom vi många gånger behöver göra om stora delar av innehåll, mallar och struktur så är det inte givet att det blir billigare att behålla den gamla plattformen. Särskilt inte om det finns en som är bättre på att klara av det som är viktigast för den nya webben.

– Jag ser hellre att man först definierar och visualiserar de delar av webblösningen som är viktigast för att nå målen. Därefter väljer man den plattform som bäst klarar av att lösa just de delarna.

Anders Björk menar att det i början av ett webbprojekt är lätt att prata tid, budget och teknik istället för att diskutera vad webbplatsens syfte är och vilka alternativ som bäst bidrar till det uppsatta målet. För att göra det enklare för beställaren arbetar Inuse med en effektkarta som sammanfattar syfte, mätpunkter och åtgärder. De tar även fram specifikationer av interaktionsdesign som gör det enkelt att följa och se hur sidorna är tänkta att se ut och fungera.

– Diskussioner om vad som ingår och inte ingår i ett webbprojekt uppkommer oftast när man jobbar med långa kravlistor i textform. Då är kraven många gånger så abstrakta att de kan tolkas olika av olika personer.

Låt webbplatsens syfte styra design och innehåll.

Vad är en ”dålig kund” för dig?

– Den som har mer fokus på funktioner än effekt. Beställer man en funktion som att ”det ska gå att lägga till och ta bort varor ur varukorgen” så får man naturligtvis något som gör just detta. Det man däremot inte kan vara säker på att få är ett flöde som hänger ihop och som är logiskt för användaren; en varukorg som lockar till merförsäljning eller en köpupplevelse som känns trygg. Affärsnytta uppstår inte av sig självt, bara för att man har en viss mängd funktioner på en webbplats. Det krävs mycket mer. Du kan jämföra med att köpa en mobiltelefon. En del har en featurelista som är flera meter lång. Ändå svär ägaren när hon eller han ska använda telefonen till det den främst är till för: att ringa. Om man istället för omfattande krav utgår från mål och syfte, webbplatsens förväntade nytta, kan man enklare överblicka och värdera lösningens olika funktioner, flöden och innehåll. Vi brukar tjata om att ”syftet styr design och innehåll”.

Många jag talat med tycker att webbyråer vid upphandlingar ger väldigt olika förslag och prisbilder.

– Jag tror det beror på att underlaget från kunden är för abstrakt och öppet för tolkningar. Kunder behöver oftast hjälp med att bena ut vad det är de ska beställa. Vi visualiserar delarna i en webblösning i en konceptdesign. När vi har jobbat på det sättet har prisbilden blivit relativt likartad bland de leverantörer vi arbetat med.

­Anders Björk poängterar att kunden nästan alltid behöver hjälp med att definiera vad de behöver, vilket inte alla gånger är vad de vill ha. Det kan handla om att definiera vad en investering i webbplatsen ska leda till, vilka som ska se till att effekten uppstår, vad användaren har för behov och vilka åtgärder som behövs för att tillgodose behoven. Han tycker många missar dessa resonemang och dyker direkt på lösningar och funktioner.

Ok, hur ser ditt drömprojekt ut?

– I ett drömprojekt ger kunden oss ett helhetsansvar för hela webblösningen. Vi är med under idé-, bygg-, och förvaltningsfas. Vår främsta roll är då att styra projektet mot de effekter kunden vill nå och därför brukar vi kalla vår viktigastre roll för effektledare, som en motvikt till projektledaren som i första hand har fokus på tid och budget. I ett drömprojekt är vi även med och kontinuerligt utvärderar hur väl webbplatsen lyckas effektmålen.

I del två får Tomas Lindwall på Cloud Nine berätta mer om hur de arbetar.

Anders Björk har tidigare arbetat på Mandator, främst med Volvo Personvagnar som uppdragsgivare. Innan dess har han bland annat jobbat med produktionssystemen på Nobel Biocare och varit egen företagare.

Varför denna bok?

Därför att det är ett jättelikt arbetsmiljöproblem, som inte uppmärksammats tillräckligt. Jag kände att de “vanliga användarna” måste driva på, om vi ska få en ändring till stånd.

Vad handlar boken om egentligen?

Jag beskriver åtta olika sätt där dåliga datasystem påverkat människors arbetsmiljö. Jag försöker också ge förslag på hur vi ska komma till rätta med problemen. Dels konkret, på arbetsplatsen. Men också hur beställare och utvecklare ska tänka för att skapa bättre system i framtiden. System som både är bättre anpassade till människor och ger bättre effekter.

Vad vill du läsaren ska lära sig?

Jag hoppas att ”de vanliga användarna” ska lära sig att känna igen vad som är galet i deras digitala arbetsmiljö. Ofta kan de inte riktigt sätta fingret på vad det är som stressar dem. Jag hoppas också att beställarna, som företagsledningar och politiker, ska förstå att nytta inte uppstår av sig själv bara för att man inför ett nytt IT-system. Nyttan skapas bara om människor använder systemet. Kan användarna inte göra det är det bortkastade pengar.

Beskriv ett ”typiskt” skitsystem?

Egentligen använder jag inte begreppet “Jävla skitsystem!” som en stämpel för enskilda system. Det är en sammanfattning för när hela den digitala arbetsmiljön är usel. Med den reservationen kan man i alla fall konstatera att många e-journalsystem för vården är hjärtligt avskydda. Detsamma gäller många riktigt stora affärssystem, sådana som har hand om sälj, lager, leveranser, redovisning och så vidare.

Finns det några saker att tänka på för att inte skapa ännu ett risigt system?

Ett råd kunde vara att inte fylla dem med för många funktioner. Gör mindre system. Men se till att interaktion och gränssnitt håller sig till en  standard, så inte användarna sitter med massor av system som alla funkar lite olika. Generellt behöver varje IT-projekt en roll, som garanterar användarnas intresse och de förväntade effekterna. Varje projekt har en systemarkitekt, som ansvarar för tekniken. Det saknas en motsvarande roll som skulle kunna kallas till exempel användararkitekt. Och som har lika mycket makt.

Vad kan man göra som användare? Är det möjligt att ”slå tillbaka”?

Jodå. Dels kan man ta in IT i arbetsmiljöarbetet. Kartlägg problemen och frustrationen med de system som finns och och försök få till förbättringar. I extrema fall har arbetsmiljöombudet rätt att stänga arbetsplatsen om systemen är så dåliga att människors hälsa hotas. Det har faktiskt skett. Därtill bör man prata med ledningen i termer av effektivitet. System med dålig användbarhet är helt enkelt olönsamma investeringar. Det här kommer att ta tid. För trettio år sedan hade vi samma fajt om den fysiska arbetsmiljön. Då var det också så att människor underordnade sig maskinerna. Nu har vi ju ett helt annat tänkande på det området: den fysiska miljön på arbetsplatsen ska vara anpassad till människor. Det ska självklart gälla även IT.

Är vi medvetna om vad dåliga system gör med oss och kostar för organisationer?

Absolut inte. Det är ytterst sällsynt att man ens utvärderar om ett IT-system verkligen gör den nytta man tänkt sig – en effektivisering eller besparing, till exempel. På Malmö Högskola hade man infört ett lokalplaneringssystem, för att bättre kunna utnyttja lokalerna, och spara pengar. Men systemet var så dåligt att det krävde massor med extraarbete för lärarna. Den extra kostnaden hade man inte räknat med. Det här konstaterade lärarna när de inventerade sin digitala arbetsmiljö, med boken i hand.

Ok, vem bör köpa boken?

Arbetsmiljöombud, fackliga förtroendemän, vanliga användare. Alla som vill skapa en bättre arbetsmiljö för sina kollegor. Politiker, utvecklare och projektledare. Alla som vill se till att IT verkligen börjar göra så mycket nytta som det skulle kunna – om det gjordes rätt.

Ladda gratis ned kapitlet  Allt fler system – och för lite standard (pdf). Boken finns att beställa från nätbokhandlar. På javlaskitsystem.se kan man beställa, läsa mer och kommentera boken.

Jonas Söderström är informationsarkitekt och konsult på Inuse. Han föreläser ofta om digital arbetsmiljö, inte minst i fackliga sammanhang. Jonas var även, med Blind höna, en av Sveriges första bloggare.

Vilken är den största utmaningen vid en migrering?
Att få överblick. Trots att du inte kan allt om verksamheten måste du bli den som har bäst kunskap om beskrivningen av den. Under en migrering ser man snart vilken status informationen som ska flyttas över har, och avsaknad av planering och strategi märks direkt. I nio fall av tio har den som skrivit en text inte en aning om varför den publicerats eller vem den är skriven för. Att sedan leta efter någon på högre nivå som kan ge dig ett svar. Glöm det. Därför får man ofta prioritera efter eget tycke. Jag har inte gått in i mina migreringsprojekt som kommunikatör, men vikten av ett bra kommunikationsarbete har blivit väldigt tydligt för mig.

Ett exempel är vår nya webbplats för Stockholms lärare pedagogstockholm.se, delvis byggd av migrerade texter från en gammal webbplats. Utbildningsförvaltningens projektledare har längtat efter en mer attraktiv kanal och vill ut med allt. Många av våra möten med projektledarna har varit resonerande kring målgruppen: ”Er verksamhet är spännande, men vad orkar lärarna ta till sig?” Att som på den tidigare webbplatsen publicera allt blir inte meningsfullt. Egentligen skulle vi behöva göra en kommunikationsplan för varje projekt.

Dags att migrera. Var börjar man?
Med en inventering. Gör en första grov sortering av webbplatsen. Vad verkar dött och avsomnat? Vad är verksamhetskritiskt? Ibland har jag endast en persons tyckande att gå på och det är lite vanskligt. Det är också vanligt att kunden vill behålla allt. Då får man ha fingertoppskänsla, stora öron och utveckla en förmåga att läsa mellan raderna. När du fått hyfsad koll på läget är det dags för att träffa representanter ur verksamheten – antingen i grupp eller en och en. Det ger en bra guidning och en möjlighet att få höra mer informella åsikter.

Hur får man kontroll på innehållet på en webbplats?
Workshoppa med dig själv. Använd Post-it lappar i olika färger och stora papper. Börja bara, hur råddigt allting än känns. Strukturera så att huvudrubriker får en färg, underrubriker en och så vidare. Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Vad är redundant? Vad hör ihop med vad? Titta på andra webbplatser och jämför strukturerna. Jag tycker man ska arbeta iterativt. Börja om på samma meny. Gå igenom informationskategorierna en gång till. Varje gång du börjar om ser du nya brister. Så gör inte allting under samma session.

Vad är det som gör att det hela fungerar?
Att få igång arbetsgrupper. Du måste få med folk som har tid att bygga upp information på nytt, vare sig det gäller texter eller en bedömning av dokument. En migrering som man gör helt själv blir aldrig bra. Risken finns också att många kommer att uppleva det nya som en försämring. Eftersom arbetsgrupper tar tid kan det vara lämpligt att låta några sidor stå tomma vid lansering. Det skapar en medvetenhet i organisationen att folk jobbar med detta – och att arbetet inte görs av sig självt.

Något jag vill arbeta mer med är att ge ”ägarskap” till dem som ska arbeta med webbplatsen. Varför inte börja med en plan för hur arbetet ska se ut efter migreringen? Vad förväntas av den och hur stor är ambitionen? Ofta ser jag hur arbetet stannar av efter migreringen. Detta gäller främst intranät. Vid en extern webbplats finns det ofta en redaktion eller liknande.

Finns det saker och situationer man bör undvika?
Återigen, tänk på att det tar tid att jobba med arbetsgrupper. Men det är värt det. Planera in många träffar och gör dem gärna lite workshopslika. Ju mer arbete som kan göras på plats, desto bättre. De flesta har helt enkelt för lite tid när de är tillbaka på kontoret. Det är viktigt att tidigt måla upp tydliga mål och syften. Går det att koppla konkret nytta till webbplatsen och få arbetsgruppen att tänka mål och målgrupp från början så blir innehållet mycket bättre. Förstår man nyttan är det lättare att bli ambassadör för projektet.

Vilken typ av kompetens behövs vid den här typen av projekt?
Det beror på hur man arbetar. Ett migrationsprojekt handlar om:

• Strukturering, omorganisering, rensning och förädling av information.
• Förankring: möten, peppning och projektledning.
• Webbstrategi: Vad skiljer den nya webbplatsen från den gamla? Enligt vilka mål ska vi arbeta om materialet? Detta är något du behöver sätta dig in i.

Du måste vara pedagogisk, entusiasmerande och ganska strukturerad. Att förstå sig på användbarhet är bra, det påverkar bland annat menystrukturer på en webbplats. Att kunna skriva om texter är också bra.

Mallen: Sparas – redigeras – kastas – nytt material. Är det något att utgå från?
Absolut, men jag tror att man först måste göra tråget som informationen ska hällas i, det vill säga strukturen på sidan. Texten i sig, artikeln, är ingenting utan sitt sammanhang. I praktiken blir det ett iterativt arbetssätt: strukturen påverkar innehållet som påverkar strukturen och så vidare.

Finns det några modeller eller verktyg att använda?
Jag tycker man ska jobba i workshops och med arbetsgrupper med informationslämnare. Det är både ett sätt att få fram information och kunna kasta den utan att trampa på ömma tår. Det är också ett och ett ypperligt tillfälle för förankring. Jag tycker också det är bra att kombinera migreringen med skriv för webben-kurser för de som ska bli redaktörer eller informationslämnare. Jag har även haft utbildningar i verksamhetens webbstrategi för att informera om syfte och målgrupper.

Hur får man med sig organisationen?
Förklara varför förändringen sker, och vilken nytta de och deras kunder har av den. En avdelning vände från att vara ganska negativ till en kommande förändring, till att bli väldigt entusiastiska. Det vi gjorde var att genom en workshop hitta konkreta områden där webbplatsen kunde påverka deras arbete, ge dem nytta. En sak som det fortfarande talas om är en konkret effekt som önskades: trevligare telefonsamtal. De bestämde sig för att arbeta med klarspråk och tydlighet på sajten, så att folk inte var frustrerade och sura när de ringde. De som idag är redaktörer är varken kommunikatörer eller ”webbmänniskor”, men genom att ta fram tydliga mål som alla är med på har de lättare att arbeta.

Det kännssom att detta arbete kommer i andra hand
Det kan handla på dålig IT-mognad. Eller att meningen med ett nytt intranät eller en ny webbplats är dåligt förankrad. Det kan också bero på att tekniken ofta har högre status än innehåll. De olika synsätten är inte motsatta, men väldigt olika. I båda fallen behöver man förstå vem man talar till och varför, för att skapa lite aha-upplevelser kring innehåll och hur det ska presenteras. Det kan också vara så att man har man tröskat igenom ett långt projekt med att få fram en ny plattform, nytt gränssnitt och ett nytt verktyg. Då finns det inte alltid ork kvar till själva grovjobbet.

Något annat du vill tillägga?
Det är ett stort stöd att från början komma överens om riktlinjer för migreringen tillsammans med beställaren. Vilka är målgrupperna? Vilket ska tilltalet vara? Hur långa ska texterna vara och så vidare. Det är även bra att direkt diskutera vad man ska göra med det som ska ”slängas”. Vad tycker kunden är färdigt? Och hur ska webbplatsen förvaltas? Knäckfrågan är att hitta ett arbetssätt som gör det möjligt att tillsammans med verksamheten få fram ny information och rensa bort gammal.

Agnes-Maria Brenner

Arbete: Webbansvarig på utbildningsförvaltningen i Stockholms stad. Mäkta stolt över nylanserade pedagogstockholm.se, en sajt för stadens alla lärare.

Tidigare jobb: gjorde i det egna företaget Pudel IT migrering av både externa webbplatser och intranät.

Favoritwebb; odla.nu, ett forum för trädgårdsnördar. Där fick jag nyligen svar på frågan ”Buxbomsträdet sprack längs stammen – överlever det?”