Så – vilken kreativitet har dessa pengar köpt?

Många verkar ha förstått att det, på allvar, går att kommunicera på ett personligt och direkt sätt. Det är förstås bra. Ingen vill följa ännu en kanal med hjärnkrympande pressmeddelanden. I synnerhet inte i en opt-in-kanal som Facebook. Tonen är ofta glad och försiktigt nyfiken, experimentlustan är på sina kanter synlig och välkommen. Även här verkar rådet att det inte ”går att göra fel” nått fram. Ett råd som för övrigt missförstås lika ofta som det ges.

Det går absolut att göra fel. Ingen kanal kräver mer fingerspetskänsla än Facebook gör.

Känslan är att man som företag hittat till en privat fest, och att man måste förtjäna sin närvaro där är påtaglig. Många försöker göra det genom att konstant bombardera sina följare med tävlingar. Företagen gör som företag alltid har gjort – försöker köpa in sig i kundens medvetande. Och någonstans här börjar det kännas fel.

För vad hände egentligen med att addera värde till sociala medier? Håller sociala medier på att översvämmas av skräptävlingar där bäst pris vinner flest gilla-klickningar? Vad hände med etablera relationer med kunderna? Det faktum att kunderna numera går att känna igen som faktiska personer med för- och efternamn är inget värde som företagen själva skapar, det kommer gratis med plattformen. Relationen måste vara mer påtaglig än så.

Än så länge är det en ganska tråkig firmafest vi ser därute.

Och visst fungerar tävlingar. Det är ett urgammalt grepp. Det är helt i sin ordning – men det är plan 1A och satsningen får inte stanna där. En lyckad tävling bör leda till ett genomtänkt nästa steg, inte nästa tävling. Att trötta ut sina prenumeranter, gäster, kunder eller vad man nu än strävar efter för interaktionsnivå är inte svårt. Man förlorar fokus en unlike i taget och Webbterapeuten undrar hur länge det kommer dröja innan en ordentlig backlash är att vänta för den här sortens innehåll.

Dessutom går många tävlingar ut på att tipsa sina vänner om något. Det är en utmärkt tanke, men än så länge är användare ganska försiktiga med att låna ut innehållet på sina FB-väggar. En annat tänkbart problem med den sortens tävlingsmekanismer är att de eventuellt kan få användare att känna sig som ofrivilliga spamrobotar inför vänner och bekanta. Det fungerar om priset är tillräckligt högt och tävlingen kopplad till den personliga prestigen – men på det stora flertalet tävlingar är det snarare ett riskmoment än tillfälle.

Det är enkelt att säga nej till företag man inte längre är intresserad av på Facebook. Webbterapeuten gör det själv precis hela tiden. Att finjustera uppdateringarna på sin vägg för någon som tillbringar mycket tid i kanalen är lika viktigt som att blockera spam via e-posten. Och när man väl har tagit bort någon, då kommer de väldigt sällan tillbaka. Det är förvisso farligt att utgå ifrån sig själv, men det tycks mig inte orimligt att tänka att andra resonerar på liknande sätt.

Tävlingar får inte, kan inte – vara det enda svaret. Om man får tro sin egen FB-vägg, samt den här sajten, pågår det i skrivande stund tävlingar till ett sammanlagt värde av över 6 miljoner kronor. Exakt vad siffran baserar sig på och hur nära sanningen det faktiskt är kan vi låta vara osagt, men det skulle mycket väl kunna stämma. När Publik själva tog steget ut på Facebook förra hösten arrangerade vi en tävling till ett värde av 50 000 kronor. Det krävs inte särskilt många tävlingar för att uppnå stora belopp. Sedan dess har vi kämpat för att behålla våra vänners förtroende. Vi har gjort rätt och vi har säkerligen även gjort fel. Men det kommer dröja länge innan vi arrangerar en tävling av den kalibern igen. Vi tror att man som kund och besökare ska kunna ställa högre krav på oss som konsulter än så.

Planering och strategi?
Om en tävling är ett bra sätt att introducera sin närvaro på Facebook, vad är då steg två? Och hur ska man kunna planera sin aktivitet i en kanal där all kommunikation verkar basera sig på kaosorienterade, virusartade flöden? Det korta, lockande, svaret är: Det kan man inte. Företag är vana vid att bygga upp sin verklighet med alla former av strategier, detaljplaner och målsättning. Och visst kan man ha allt det där även på Facebook, men risken är att man får ändra och anpassa det så ofta att det i princip inte blir till någon hjälp. Jag förstår att jag sticker ut hakan ordentligt när jag ber företag lägga planering åt sidan, men tillåt mig sticka ut den ännu längre med en liknelse:

Om vi antar att sociala medier är… socialt, och vi antar att vi nu pratar om relationer – vem vill vara part i en planerad relation? Låter inte det oerhört kallt och cyniskt? Tänk själv. Låt säga att du uppvaktar någon. Ett inte helt obekant scenario för de flesta. Å ena sidan planerar du att om jag lägger ut X antal kronor på en dejt kommer detta få X önskad effekt. Oönskade sidoeffekter är Y och eventuellt Z. Därefter ska du höra av dig X gånger och vänta X dagar till nästa SMS. När ni väl blivit ett par ska du köpa blommor X antal gånger i månaden och inte bara när du gjort Z fel. Applicera sedan på alla tänkbara förgreningar, mät effekten och analysera. Låter inte det oerhört passionslöst? Det liknar ju en relation, men är det en relation värd att sträva efter?

Om det finns något oförutsägbart så är det människor. Vågar du verkligen ha en plan för alla eventualiteter? Samma sak med Facebook. Känn dig för. Förstå vem du är, vad du kan bidra med – och våga lita på det.

Alla kommer inte vilja vara ihop med dig, alla kommer inte gilla dig, men de som hittar har en större chans att faktiskt tycka om dig och vilja ge någonting tillbaka.

I annat fall är det fortfarande envägskommunikation vi pratar om. En ”like” är inget mer än en knapptryckning. Det har inget med en relation att göra.

”Översätt” dig själv till Facebook, istället för att försöka hitta strukturer utifrån som du tror att du måste följa. Tänk efter före. Det finns en risk att Facebook är en komplett felsatsning för just ditt företag och dina förutsättningar. Var djärv – istället för att göra som alla andra, våga sticka ut. Provocera hellre än att tråka ut. Använder du ditt omdöme och är ute efter äkta återkoppling och inte bara chockvärde, kan du komma långt. Prata med människor, inte med kunder.

Det pratas mycket om mätning och uppföljning, men använder du Facebook Insights slaviskt för att få återkoppling på vilket material som skapar bäst engagemang riskerar du att hitta samma svar gång på gång. Popularitetsmätningar har en tendens att bekräfta redan existerande strukturer, men de gör lite eller ingenting för att höja kreativitetsnivån. Att veta hur man gör ifrån sig och kasta ett öga på siffrorna – är inte negativt. Att använda statistik istället för att ha ett själ och hjärta – är det.

Några tips för nästa steg
Lär av andra, men anpassa det till din egen situation. Hjälp någon av dina följare att hitta ett jobb. Facebook kan vara ett kraftfullt rekryteringsverktyg. Använd ditt nätverk, låt dina fans se att du kan vara generös med hjälpa till eller rent av erbjuda en praktikplats. Vidarebefordra deras önskemål – om det är relevant för ditt affärsområde. Hjälp människor att nå ut till andra.

Är ni två likartade Facebooksidor som slåss om samma, specialiserade användardemografi? Fundera på om ni inte har mycket att vinna på att gå ihop istället. Att få konstanta statusuppdateringar från många likartade källor är tjatigt. Var smart och gör det lätt för användaren.

Berätta en historia. Läkare utan Gränser är specialister på detta. De kan konsten att engagera och de har ett fysiskt värde att bidra till diskussionen. Alla har naturligtvis inte samma möjlighet att berätta. Så gräv där du står! Ofta är det de oväntade händelserna som kommer skapa engagemang. Det du själv inte tror är en nyhet eller värt att berätta om. Skriv det du aldrig skulle ha skrivit om i ett pressmeddelande.

Annonsera efter källor eller material du inte kan hitta någon annanstans. Crowdsourcing må fungera sådär på Facebook, men att be om tips och hjälp är ett enkelt sätt att engagera. Många känner kanske att de inte vill eller kan svara på komplicerade frågor och behöva ”tänka till” via en plattform som de flesta uppfattar som fritidsbetonad – men att rekommendera något eller något kan fler användare sträcka sig till.

Be dina användare om en recension. Delvis finns detta inbyggt i Facebooks plattform. Du kan rekommendera sidor eller företag och skriva något kort om dem. Men du kan även välja att gå utanför rekommendationsfunktionen. Ställ frågan på din vägg: ”Hur sköter vi oss?”, ”Vad kan vi göra bättre?”. Följ sedan upp diskussionen ordentligt.

Man kan givetvis även välja att använda Facebook operativt. Det finns flera lyckade exempel på när Facebookväggen blir en kundtjänstkanal eller en förlängning av ett CRM-verktyg. Det kräver förberedelse, ställer helt andra krav och en införstådd organisation, men kan bära med sig mycket goodwill och transparans.

Att agera som företag på Facebook är svårt. Den tunna röda linjen mellan att ha ett vinstkrav å ena sidan och att försöka vara sina kunders kompis å andra kommer inte att bli enklare, oavsett hur många strategier eller planer man kläcker. Dynamiken mellan försäljning, varumärke och personlig relation kräver mycket eftertanke för att balansera. Och det blir bara svårare ju längre du väntar med att ta ställning till den.

Var tydlig med vad dina besökare kan förvänta sig, ta inte till knep 1A när du inte har något att bidra med och framför allt: göm dig inte bakom företagsretorik – så har du kommit en bra bit på väg.

Slutligen: Bli inte girig och panikfiska efter likes. Ta hand om dina följare och fans. Tänk på att det du inte kan göra för tio fans, kommer du inte kunna göra för tusen heller. Varje röst räknas. Visa att du bryr dig om vad du startat. På riktigt.

I relation till de som använder mobilt Internet är det 25 procent som någon gång publicerar information om var de befinner sig, och i åldern 16-25 år är det 37 procent.

Företag och organisationer har hittills varit väldigt försiktiga med att använda geotjänster i både direkt annonsering och övrig marknadsföring. Om man funderar över vad teknologin egentligen är kapabel till så är många av de platsbaserade tjänsterna väldigt enkla i utförande. Kanske är investeringskostnaden helt enkelt inte värd den eventuella vinsten, sett till den lilla användarskaran. Under året som snart gått har Webbterapeuten konstaterat att svenskar förvisso är teknologiskt välekiperade, men vi använder oss ganska sparsamt av teknikens möjligheter. Vi spelar spel, chattar och kommenterar då och då på varandras Facebookinlägg. Trots långt framskriden social närvaro (52% av svenskarna har ett Facebookkonto) är vi långt bakom andra länder (USA, till exempel) på socialt engagemang. Något liknande gäller företagens föreståelse och engagemang i sociala medier och dess möjligheter.

Därför är det högintressant att läsa om Amazons senaste mjukvarupatent. Den läser förstås av var du befinner dig, vilket inte är nytt. Men den försöker även förutse vart du ska gå därefter. Och det är minst sagt nytt. Baserat på din plats, ditt tidigare rörelsemönster, och alla möjligheter att ta sig därifrån försöker den gissa var du är intresserad av att ta vägen. Sedan kontaktar mjukvaran återförsäljare och erbjuder dem möjligheten att skicka dig erbjudanden, kuponger och annat relevant direkt till din mobil.

Om användarna är redo för detta steg i mobil marknadsföring återstår att se, men möjligheterna kan varieras på minst sagt många, personliga vis. Kommer vi kunna byta shoppingstråkspår med varandra, ungefär som en playlist för butiker vi besöker? Vad mer kan mobiltelefonen läsa av i syfte att ge oss ett så lockande erbjudande som möjligt? Fundera på alla de sensorer som finns i våra mobiltelefoner. Höjd, hastighet och exakt position är bara rudimentär data. Snart kommer de kunna läsa av temperatur. Eller varför inte blodsocker och alkoholnivå – och korsrefera den med sömndatan från din Sleep Cycle? Möjligheterna är i det närmaste gränslösa.

Frågan är bara om konsumenten hänger med. Just nu ser det inte ut så.

Därmed inte sagt att det inte är värt att kasta en titt över axeln och ägna sig åt lite kreativ, publik, introspektion (hörde jag någon säga navelskåderi?). För det är precis det jag tänker göra. Så istället för att ägna tiden åt att snickra ihop topplistor som antas säga mer om oss som företag och mig som rådgivare än det ger något äkta värde för läsaren, tänkte jag ta upp några av de tankar som snurrat runt i huvudet och var tänkta att formuleras som artiklar här på bloggen – men av olika anledningar inte blev av.

Nedan, det första spåret. Känn dig fri att hoppa i texten, mellanrubrikerna agerar en slags miniartiklar. Den enda röda tråden är att de alla vid något tillfälle var skisser till en större och mer utvecklad text. Stjäl, kopiera, tänk själv. Sätt tankebollen i rullning.

Och ja – jag är fullt medveten om att det självklara tipset vore att dela upp det här inlägget i flera delar. Men jag litar på att Webbterapeutens sofistikerade läsare inte behöver den sortens knep för att ta till sig innehåll, inte sant?

Tid att blogga
Webbrådgivarna på Publik ger våra kunder rådet att uppdatera sina bloggar ofta. Kvalitativt. Det behöver inte vara långt, men det ska finnas ett värde för läsaren. Vi vet att en uppdaterad blogg ger trafik och vi vet också att vara ihärdig lönar sig. Ett inlägg var tredje vecka försvinner i mängden och ju mer man skriver, nätverkar och pushar sitt material, desto större chans att det uppmärksammas och tas upp i bloggsfärens inre krets av trafiktäta noder. Man får ta till alla knep man bara kan för att lyckas med en blogg, sådan ser verkligheten ut. Tittar man senare på demografin över majoriteten av de som faktiskt läser bloggar är det lätt att bli aningen deprimerad. I alla fall om man inte råkar ha en modeblogg och är en fashionistatjej på 15 bast.

Men det finns en annan sida av myntet. Och det är att uppdateringsstressen ofta dödar kvaliteten på materialet. Det är för lätt att hänfalla åt reblogging-sjukan, att hänga på något som skapar trafik och uppmärksamhet på andra ställen. Det är ett problem som alla bloggar har. Vissa formligen sprutar ur sig innehåll med resultatet att  mycket av läsarens tid går åt till att sortera ut godbitarna. Andra kämpar på med ojämnt resultat. Vilken väg ska man gå?

Webbterapeuten undrar om det bästa svaret, i alla fall om man ser sin blogg som ett långsiktigt projekt, är att faktiskt bara skriva när man har något att säga.

Uppdatera när du vill och kan, inte för att du måste.

Rådet står i skarp kontrast till det vi själva ibland förkunnar. Fast kanske är det så att båda versionerna är lika sanna? Det är lätt att få panik när man ser att man inte uppdaterat på en månad och trafiken sjunkit farligt lågt. Efter uppdateringen, ett sorts (snabbt övergående) lugn i kroppen när man ser att det trots allt fanns en intresserad läsarskara. En olycklig spiral om något.

Spaningen är att istället för att jaga sin egen bloggsvans bör man acceptera att trafikmönster varierar och att siffror aldrig får bli ett självändamål. Skriv med kvalitet, lust – och gör inga tekniska misstag när du publicerar. Trackbacka, länka, använd taggar (etiketter), använd sociala medier för att låta andra ta del av ditt material. Men sluta känna ångest över att det gått ”för lång tid” sedan senaste uppdateringen. Ingen kommer tacka dig för att du känner uppdateringsångesten. Däremot kommer du få lojala besökare som förstår att du inte slösar deras tid i onödan.

Facebook och företagen
Egentligen hade jag helst velat undvika att skriva ett enda ord till om Facebook i år. Men det har varit ett tjänstefel, och dessutom grovt självbedrägeri. För jag tänker på Facebook mer eller mindre hela tiden. Dels över den allsmäktiga datastrukturen som Jaron Lanier försökt varna oss för och dels för att det skett stora förändringar i både gränssnitt och mjukvarubeteende, som konkret talat mer eller mindre förvandlat användarna till leksaker. Men mest funderar jag över hur amatörmässigt hela upplägget egentligen är.

Publik, kommunikationsbyrån bakom Webbterapeuten, har tagit steget ut på Facebook på allvar i år. Vi har varit ambitiösa och försökt leva som vi lär. Mycket tid, energi och pengar har gått åt för att etablera en vettig närvaro och vettiga relationer med våra kunder och bekanta på Facebook. Tidigare i höst producerade vi, såsom många andra, en Facebooktävling. Syftet var givetvis att lära känna fler Facebookanvändare – med hypotesen att ju fler relationer vi etablerade, desto mer personliga kunde vi vara i vår kommunikation. Vi satte ut en strategi, budget, aktivitets- och tidplan, precis som brukligt i de flesta webbprojekt.

Resultatet? Vi ger oss själva ganska godkänt. Med ett bra arbetslag, ordentlig planering och många vänner som ville oss väl har vi nått fler och nya besökare, ny redaktionell inriktning och en godkänd teknisk sjösättning av skutan Publik på Facebook. Men det var en oerhört frustrerande väg dit, där det största problemområdet var Facebook som plattform.

För företag är Facebook nämligen ett kaotiskt ställe att vara på just nu.

Få eller inga av de miljöer man som webbutvecklare är van att arbeta i finns tillgängliga. Det är krångligt att förstå reglerna rent juridiskt (både kring företagsnärvaro och tävlingar/kampanjer), mjukvaran slutar plötsligt att fungera trots att man precis byggt färdigt sin applikation, det finns ingen plats att betatesta på och man får skapa fejkanvändare för att utvärdera funktionaliteten. Ett annat problem är den kroniska bristen på supportpersonal (trots Facebooks enorma resurser!). Det finns, beroende på vad man försöker åstadkomma, fler problem, men de ovanstående plågade oss från tävlingens första dag, till den sista. Trots detta genomförde vi (och många andra) under samma period satsningen.

Varför erbjuder Facebook inte en gräddfil för företag? Om man nu flörtar med tanken att börsintroducera Facebook så lär pengarna från annonserna själva inte räcka i evighet. Varför inte kapitalisera genom att ge tillgång till alla de utvecklingsverktyg och tjänster man blivit bortskämd med på senare år? Just nu känns det som att Facebook gör precis allt för att förhindra att företag faktiskt ska få finnas där och serverar dem sist, lite motvilligt med vänsterhanden.

Om trenden håller i sig lär vi se framöver. Men läxan vi tog med oss från vår egen lansering var att webben helt plötsligt kändes som om den backat i utveckling fem, sex år. Den – samt vår egen tidigare varning: det är farligt och dyrt att satsa på en plattform där man inte har någon kontroll överhuvudtaget.

Gamla projektmodeller dammas av
De flesta webbrådgivare och projektledare som varit med ett tag, kanske byggt hundratals webbplatser – har de olika projektmodellerna så inbäddade i ryggmärgen att de ofta själva inte ens funderar över hur de leder och organiserar projekten. Några är bevisligen bättre än andra på att få arbetslagen att förstå i vilken av dem de för tillfället jobbar i, men i slutändan är det resultatet, resultatet och bara resultatet som räknas. Vad är det för nytta med en till punkt och pricka ifylld projektrapport om webben är ett misslyckande? Det klassiska fallet av operationen som lyckades men patienten som dog.

En samarbetsmodell som webbterapeuten själv funderat över att återinföra är ”24 hr business camp”-varianten. Den passar inte alla projekt, men kan vara en god idé när projekten går att tydligt definiera och avgränsa. Konkret, när det handlar om en produkt eller specifik webbtjänst – eller ett behov som kan lösas med hjälp av en app, mindre webbplats (xs/s/m-size)  eller liknande. Efter en noggrann briefing eller brainstormmöte med projektteamet går man helt enkelt in i ett rum, stänger in sig och jobbar mot en utsatt tidsgräns. När tidsgränsen är nådd sker en villkorslös accept av resultatet. Det är en utmanade och kul arbetsmodell av flera orsaker. Om alla har ett gemensamt mål och en klar bild av målet kan man i princip dra ett streck över allt pappersarbete och komma direkt ner till produktionen. Tidsbegränsningen innebär en ständig avvägning där nya funktioner leder till utveckling, men får vägas på guldvåg eftersom klockan tickar. Med ett dedikerat, passionerat arbetsteam tenderar det att locka fram de mest väsentliga, bästa lösningarna.

Projektmodellen eliminerar även det spår av efterhängsna fixar, patchar och tillkommande beställningar på produkten eller tjänsten. Fram till att klockan stannar är det en all inclusive av projektledning, form, kod och koncept. Efteråt startar version 1.x, med nya förutsättningar och nya budgetmål. Oerhört tydligt för både kund och beställare.

Kruxet är förstås att det gäller att båda parter litar blint på varandra och är överens att endast den bästa insatsen är god nog.

Webbterapeuten har använt ”Business camp”-modellen vid några tillfällen med lyckat resultat. Det är en spännande väg att gå – men kräver mycket av deltagarna. Inte minst driv, passion – och en ansenlig mängd kaffe när klockan börjar närma sig morgon. Men belöningen att ha något klart och färdigt dagen därpå – är värd insatsen.

Omvärldsbevakning i sociala medier
Webbterapeuten har i höst lagt mycket tid på att noga undersöka marknaden för att bevaka sociala medier. Nu när de flesta, vakna, företag insett att det kanske inte är så dumt att ta reda på vad som sägs om dem i de sociala medierna, har frågan om ”hur” uppstått. Och svaren är lika förvirrande som de är dåliga. Marknaden för omvärldsbevakning för traditionella medier är lika begriplig och reglerad som dess motpart för de sociala medier är ett komplett High Chaparall – ett veritabelt vilda västern av undermåliga tekniska lösningar, företag som själva inte begriper vad de säljer, men kanske främst problematiskt – inte har förstått hur djup den interna processen måste vara hos kunden för att ett bevakningsverktyg ens ska vara lönsamt.

Alla verktygen, med något pinsamt undantag, gör ett hyfsat jobb att rapportera vad som sägs om ens företag eller projekt i de sociala medierna. Vilka sökindex som tas med, hur ofta de uppdateras, vilka möjligheter kunden själv har att finjustera resultaten, vilken sorts support som erbjuds och hur lättanvända, och visuellt tilltalande verktygen är varierar stort. Så även priset, som i vissa fall faktiskt får den mest garvade webbrådgivare att gapa med munnen täckt av en förskräckt hand.

Att många av dessa företag dessutom låser in kunderna i långa avtal är en väldigt tydlig indikation på hur lite de själva tror på sin produkt, och hur lite de begriper vad ett modernt företag har för behov och planeringscykler.

Ungefär här vore det på sin plats att länka till några nätburna recensioner av de mest populära bevakningsverktygen. Men tyvärr har jag inte hittat några jag vill rekommendera. Tvärtom. De flesta är antingen rena säljtexter, alldeles för grunda i sin analys eller visar på att skribenten inte alls förstått hur ett bra bevakningsverktyg bör fungera. Att något av verktygen kan skicka SMS med alerts och något inte kan det är ingen relevant synpunkt i sammanhanget.

Huvudproblemet, och som (nästan!) inget av verktygen löser -  är att det krävs en utbildad, engagerad och vaken organisation för att interagera i de sociala medierna. En organisation som kan bestå av en uppsökande kundstjänt, en informationsavdelning, ett HR-team, en säljavdelning etc – som alla har olika behov och målbilder i sociala medier. Att skapa förståelse för att engagera sig i samtalet – och sedan vända den interna arbetsprocessen upp och ner för att nå dessa mål är, av olika anledningar – klurigt. Webbterapeuten har under det gångna året ägnat mycket tid just åt det sistnämnda. Det är svårt, oerhört givande – men verktygen som ska hjälpa till – speglar inte behoven ännu.

Det ska bli intressant att se vad som händer med alla dessa företag som säljer just omvärldsbevakning i sociala medier. Jag hoppas att det kommer bli ett rejält stålbad med många offer.

För som det ser ut just nu kryllar det av undermåliga, ogenomtänkta, inifrån-och-ut-produkter. De är baserade på vad man kan göra med en databas som består av en ström av information – inte kring vilken konkret handling, aktion, denna ström av data bör driva hos organisationen som använder den.

Till sist, ett tips i all välmening till bevakningstjänstföretagen: Ta reda på hur era kunder jobbar. Ta sedan redan på hur de borde jobba om bevakningen ska fungera. Med andra ord: Fokusera på hur engagemanget ska utföras efter att data har samlats in och underlätta för kunderna att samarbeta inom den egna organisationen (nej, interna kommentar-fält räcker inte!). Om det går, skräddarsy lösningen så långt som det är möjligt. Sluta utgå från vilka sökindex rapporterar vad och hur snygga staplar man blända kunderna med i gränssnittet. Går det dessutom att jobba med olika tidsmodeller och erbjuda en live-rapportering – så har ni kommit en bra bit på väg till en mer relevant produkt. Och en sista sak – fixa betalningsmodellen: att ta betalt per volym använd data är mycket mer intressant, skalbart och kundvänligt.

Webbterapeuten har i hemlighet lekt med att återuppliva gamla Lunchdejt, fast med ett tydligare affärsfokus. För det är nämligen en kanonidé. Luncher är kravfria, alla behöver äta något – och få saker kan vara så stimulerande som att upptäcka att man har ett gemensamt mål med någon man precis lärt känna. Nätet är den perfekta mötesplatsen, men dess opersonliga och lätt ofokuserade karaktär kan ibland göra dessa spontanta möten svåra. I konceptskisserna för Webbterapeutens Lunchprat ingick en detaljerad nivå av exakt vilka projekt man var öppen för att diskutera – samt om syftet med lunchen var socialt eller hade ett rent affärsfokus. Allt för att komma ifrån dejtingträsket. Planerna var grandiosa.

Nu blev det ingen Lunchprat. Mycket på grund av tidsbrist, men kanske främst för att andra sociala nätverk så fundamentalt hade börjat förändra webbens relationsstrukturer. Det kändes som en mycket mer framkomlig väg att skapa en applikation inuti Facebook, Linkedin eller någon av de andra stora sociala strukturerna än att försöka bygga ett eget community vid sidan om. Det var en intressant tid rent näthistoriskt och ser jag tillbaka på den så blir brytpunkten när social teknik förändrade folkvandringen till att stråla samman på ett par, gigantiska, plattformar – väldigt tydlig.

Glädjande nog verkar Jonas Larsson, till vardags strateg för digitala medier på SVT, ha varit smart nog att ta fasta på idén om att skapa en sajt för affärsburen lunchdejting – om man får kalla det så. Sajten heter Lunchaihop.se. Jonas har valt Linkedin som basplattform – och bättre än så kan det faktiskt inte bli om man tänker på syftet. Om du är medlem på Linkedin, ta en titt på sajten och upptäck en kraft i ditt sociala nätverk du tidigare bara anat fanns där. Det finns massor av smarta idéer inbakade i Lunchaihop: Till exempel varför inte mäkla två personer ur ditt nätverk som definitivt borde luncha ihop?

Webbterapeuten önskar Jonas all lycka till med den nya tjänsten och känner sig privat ganska nöjd över att även om vissa koncept av olika anledningar är döda i den egna anteckningsboken, så finns det andra som har tid, och mod att satsa.

Brandels hypotes, om man nu bortser från det märkliga genusperspektivet: ”man i media dissar kvinnor som visar sitt stöd för varandra öppet på nätet”, är att det helt enkelt ”gillas”, ”peppas”, och ”kramas” för mycket. Därefter fortsätter Brandel gotta sig i nättjänster som trots höga ambitioner inte fungerat, missförstår Zadie Smiths pinsamma plagiat av Jaron Laniers Facebookkritiska text,  samt avslutar stycket med att dekorera med ett citatgalopp där några av de mest medievänliga namnen i sociala medier-sfären får agera garantistämpel. Presto. Ett dagsverke i missunnsamhet är till ända.

Ett mycket bättre, gnällfritt, mänskligt och konstruktivt perspektiv, ges av Tanja Hollander på Etsys blogg. I artikeln ”Are you really my friend?”, ställer sig Hollander frågan om alla hundratals vänner på hennes Facebookkonto verkligen är hennes vänner. Beväpnad med sin kamera bestämmer hon sig för att besöka dem alla i tur och ordning. Jag läser artikeln med ett leende på läpparna. Hennes resa är en spännande färd genom länder, mänskliga relationer och ett briljant samtidsdokument över vad det innebär att vara ”vän” med någon på 2000-talet. Vet du vem alla dina vänner på Facebook är? Vore det inte spännande att träffa dem i verkligheten och ta reda på vilka de egentligen är? Idén är lika briljant som självklar. Det enda problemet är att jag inte har kommit på den själv. Det hade varit en kul artikel att skriva…

Webbterapeuten har funderat mycket på det där ”kramkalaset” som Brandel så tydligt avfärdar. Det finns en teknisk sida i den där data om vad användare är intresserade av samlas in i en gigantisk databas – med vinstintresse. En sida där användarna är produkten. En produkt vars personliga integritet utsätts för en del mindre trevliga påfrestningar. Men det finns även en mänsklig del i den. Att gilla något, någon – kan ha den enkla effekten att göra en annan människa glad. Så enkelt. Så rätt. Hur man därmed kan finna ett kramkalas ”tröttsamt” är för mig ingenting annat än ängslig och konservativ, manlig rädsla klädd i Stockholmssvart.

Det finns skäl att undra om medierna själva inte skapar det perfekta klimatet för att näthatet verkligen ska gro och få ordentligt fäste. För visst finns det all anledning i världen att ifrågasätta, undersöka och på alla sätt granska de relationer vi bygger med varandra på nätet. I exemplet ovan finns två helt olika vägar att göra det på. Jag vet vilket jag föredrar. För en gångs skull – det amerikanska sättet.

Tack till Helena Wahlman på Neobrand för länktipsen.

Överskjutande användning kan man råda bot på genom att:

1. Dra ner antalet totala kartvisningar på webbplatsen.
2. Betala för användandet som överskider gränsen enligt Googles uppskattningsmodell.
3. Köpa en Google Maps Premium-licens.

Man försäkrar dock att processen kommer att införas gradvis och att inga tjänster rätt och slätt kommer stängas av utan att alla kommer ges en chans att utvärdera behov och prisbild åtminstone fram till 2012, då systemet bör vara helt implementerat. Orsaken till förändringen sägs vara för att säkra en ”långsiktighet” i tjänsten, vilket ju minst sagt är ett försiktigt sätt att uttrycka att Google nu ändrar strategi och affärsmodell.

Alla de webbplatser, bloggar och e-tjänster som under åratal frikostigt bäddat in Googles kartvisning i sin miljö får nu fundera på om det är värt att fortsätta med världens mest använda webbkartsystem eller om det är en bättre idé att satsa på OpenStreetMap, till exempel. Webbterapeuten siar även att det framöver kommer dyka upp en hel del webbyrårer med egna erbjudanden om karttjänster då Google utmanar sitt eget monopol genom att börja ta betalt. Det har, med andra ord, (återigen) öppnats en marknad för konkurrens om karttjänster på webben.

Även Google Analytics kommer att få en premiummodell, vilket ytterligare bygger på tanken att Google växlar spår efter att ha kopplat ett ordentligt grepp om marknaden. Analytics premium kommer bland annat att innehålla en vettig kundtjänst och SLA (serviceavtal) för datainsamling och behandling. Gissningsvis kommer man, till exempel, få en möjlighet att återställa sin data efter att ha misslyckats med att sätta upp en profil eller ett filter – en inställning som är oåterkallerlig och lite småfarlig att pilla med i dagens läge. Ett faktum som webbterapeuten för övrigt länge funderat på varför Google valt att lösa på ett så vådligt vis. Om problemet är löst i premiumversionen är svaret uppenbart och avslöjar något om hur långsiktiga Google kan vara i sina planer. Att medvetet baka in designfel som man längre fram tar betalt för att fixa är ju inte så snällt, kan man tycka.

Även här utmanar Google sig själva och öppnar upp för konkurrens. Det ska bli oerhört intressant att se hur marknaden reagerar och om det återigen kommer att gå att sälja dyra statistikverktyg – samt med vilka funktioner dessa antas tävla med Analytics. Google har redan aviserat att de kommer att införa möjligheten att visa realtidsdata i Analytics. Fungerar realtidsdata som de ska blir tjänsten en het potatis att hantera för de företag som idag säljer social mediebevakning. Tillgång till live-data för socialt engagemang, även om det bara är på den egna webbplatsen – kan man göra en del spännande saker med.

Den generella rekommendationen för företag och organisationer med tung exponering för gratistjänster på nätet är att, snarast, se över sin strategi.

Molnet må vara billigt att leva i just nu,  sök-, kart- och webbstatistiktjänsterna må vara gratis – men bara tills leverantören är övertygad om att marknaden är stor och mogen nog att bära eventuella kundförluster den dagen man börjar ta betalt. Gratis är gårdagens melodi. Ta betalt är inne igen.

Och har väl Google börjat ta betalt är det inte långt till att fundera på vad Facebook kommer att svara med. Tanken svindlar på vad man skulle kunna tänka sig hitta på med en premiumsida för företag på Facebook. Till exempel.

Det är hög tid att ställa sig frågan:

Hur ser ditt företags strategi ut i en webbvärld där allting du vant dig vid ska vara gratis – kostar igen?

När jag läste texten slogs jag av hur många viktiga frågor rörande form och webbdesign hon utan vidare svarar på. Under webbprojektmöten brukar det inte ta lång tid innan helt olika uppfattningar om hur människor fungerar kommer fram. Uppfattningar som snabbt förvandlas till generella antaganden – med uppenbar risk att bli implementerade som ogrundade form- och designlösningar webbplatserna.

Här är ett axplock klassiker:

• Det brukar sägas att människor minns sju plus minus två saker. Vilket är en myt. Den riktiga siffran verkar vara tre eller fyra. Det är alltså antalet saker vi framgångsrikt kan hålla i närminnet.
• Människor klarar inte av att göra flera saker samtidigt (multitasking). Tvinga aldrig användaren till mer än en sak i taget. Det här är ju spännande och om det är ännu en modern myt så är ju frågan om det är så klokt att de flesta operativsystem utgår ifrån att man just kan göra flera saker samtidigt. Hur påverkar det arbetsprocessen? Måste allting påkalla uppmärksamhet hela tiden eller finns det en bättre lösning?
• Användare föredrar korta rader… men de läser mycket bättre med längre diton! Det här är en paradox som inte är så kul att höra om man formger webbplatser. Ska man satsa på att tillfredsställa användarens behov trots att användaren frågar efter något som han eller hon egentligen inte har någon nytta av?
• Ha aldrig med fler funktioner än nödvändigt, även om du tror att de är efterfrågade. Lita inte på ditt eget omdöme, gör användarundersökningar för att få reda på vilka som är de absolut viktigaste funktionerna och fokusera på att bygga dem rätt.

Hela artikeln är klart läsvärd, även om en och annan garvad användardesigner givetvis kommer känna igen sig i mycket av det. Dr. Weinschenk sorterar in sina tips i praktiska, lättlästa listor. Perfekt för projektledare som vill vara smarta och pålästa till nästa träff med webbteamet!

Äntligen togs beslutet om att göra om intranätet. Men var börjar man egentligen? Och hur omfattande bör den där obligatoriska förstudien vara? Webbterapeuten inleder serien ”Jakten på det perfekta intranätet” med att prata med Cathrine Wallenius, som har arbetat med intranätprojekt sedan 1999.

Vad ska man tänka på när man står inför att göra om sitt intranät?

Först och främst måste man naturligtvis ha en klar bild över varför man vill göra om intranätet. Är det kanalen i sig som ska moderniseras? Har organisationen förändrats? Har intranätet blivit för ”omodernt” eller ”litet”? Eller han man en teknisk plattform som haltar? Det finns många frågor att ställa sig innan man drar igång med buller och bång. När man väl vet varför intranätet måste göras om är nästa steg att förankra projektet i ledningen. Tid och pengar måste öronmärkas och rätt personer utses som ansvariga för projektet. Här fuskas det tyvärr alltför ofta.

Vem ska driva arbetet med förstudien?

De mest framgångsrika projekten har nästan alltid en mix av företagets anställda och konsulter med specialistkunskap. Det finns inget särskilt arbetssätt som passar alla och jag inleder med en inventering av den interna kompetensen för att hitta en riktigt bra projektgrupp. Det finns däremot delar av ett intranätprojekt som bör göras av konsulter, där ett utifrånperspektiv är viktigt. Jag tänker även på de delar som berör företagets verksamhetsmål, och de behov och önskemål som måste göras i samspel med ledning och nyckelpersoner. Sedan har vi konsulter en viktig roll som inspiratörer och rådgivare. I vissa fall krävs en konsult som projektledare för att driva mer komplexa processer framåt. Jag rekommenderar ofta kunden att ha en extern projektledare, eftersom min erfarenhet är att interna projekt ofta får stryka på foten och drar ut på tiden när annat dyker upp. Något jag har märkt är effektivt är att redan i förstudien ta in kompetenser inom teknik och informationsdesign.

Vad bör finnas med i en förstudie?

Innehållet i en förstudie hänger ihop med frågan ovan och beror på vad syftet med omgörningen är. Är det en teknisk lösning av typen ”vi byter plattform men är ganska nöjda med intranätet i sig” kanske inte nedanstående modell passar. Men om orsaken till omgörningen är att organisationen på ett ellerannat sätt ser annorlunda ut eller att nya behov eller förutsättningar dykt upp, kan man utgå från följande delar.

1. Analys av befintligt material
Börja med att gå igenom allt befintligt material såsom analyser, enkäter, statistik, medarbetarundersökningar och liknande för att samla in så mycket fakta som möjligt om nuläget. Finns det aktuella mål och inriktningar som måste tas hänsyn till? Hur ser dagens strategier för internkommunikation, HR och intranät ut? Här finns det förstås en risk att drunkna i information men jobbet måste göras. Och benar man ut vad som är viktigt och mindre viktigt har man en bra grund för det fortsatta arbetet. Det blir även möjlighet att skapa förståelse för att intranätet är något mer än bara ett projekt och en teknisk lösning – en naturlig del av verksamheten.

2. Webbprovning
Därefter föreslår jag en webbprovning av det befintliga intranätet. Detta är en mer kvalitativ genomgång av intranätet och poängen är att ”besiktiga” det redaktionella innehållet. Hur fungerar det i förhållande till mål, struktur, användbarhet och sådant som policys och riktlinjer? Även om de flesta känner till många av intranätets brister är det bra att få:
• Ett utifrånperspektiv på intranätet.
• En professionell bedömning av texter och bilder.
• En möjlighet att jämföra med andra intranät.
• Grunden till en redaktionell handlingsplan.

3. Webbenkät
Målet med en enkät riktad till samtliga medarbetare är att få en vetenskaplig bild av nuläget. Dessa enkäter genomförs ibland lite väl slentrianmässigt och är ett trubbigare verktyg än vad många tror, men de har flera viktiga funktioner. Rätt utförda visar de på organisationens krav och behov. De skapar även en möjlighet till dialog och delaktighet. Det sistnämnda underlättar kommande implementering av intranätet. Vi använder ofta enkäten för att ”få igång” kommunikationen kring det nya intranätet. Det är även här vi finner personer som vill vara med i referensgrupper, testpaneler och liknande. Jag föreslår alltid att enkäten standardiseras så att den kan genomföras årligen. Detta ger uppdragsgivaren en möjlighet att få en nollmätning, och därefter skapa mål och nyckeltal för det fortsatta arbetet.

4. Djupintervjuer
Djupintervjuer är ett bra komplement till enkäter och andra kvantitativa studier. Intervjuerna ger svar på givna frågeställningar som kan relateras till sådant som arbetssätt, internkommunikationen och intranät. Samtidigt skapar de utrymme för nya tankar och idéer. Detta innebär att man efter intervjuerna både har jämförbart material (styrda frågor) och material som kan hjälpa oss att formulera lämpliga åtgärder (öppna frågor). En utmaning är att få fram ett representativt urval av deltagare och inte bara de som ”brukar vara med”.

5. Arbetsgrupper – workshops
Efter djupintervjuerna kompletterar jag ofta arbetet med ett antal arbetsgrupper som definierar det nya intranätets ”önskade tillstånd”. Förslagsvis bör fem till sex personer ingå i varje grupp, och gärna representanter från olika enheter, verksamheter och arbetsplatser. Uppgiften är bland annat att ta fram förslag på nya lösningar. Detta görs tillsammans med, och under vägledning av, en moderator och extern rådgivare.

6. Analys
Nästa steg är att gå igenom och analysera förstudiens resultat. Det finns olika teorier om hur och när denna analys bör göras. Det viktiga är att inte fastna i volym utan att kunna – och våga – mejsla fram kärnan i det ofta rätt omfattande materialet. Min erfarenhet är att konsulten har en viktig roll att skapa en övergripande tolkning här. Sedan ska konsult och beställare tillsammans analysera resultatet. Och detta måste få ta tid.

7. Rapport
Till sist tas ett förslag på åtgärder fram. Förslaget ska beskriva hur beställaren ska nå det önskade tillståndet, det vill säga hur morgondagens intranät ska se ut. Vilka behov finns? Hur ska intranätet lösa dessa behov?
Lista gärna även vad som inte är ”intranätproblem”. Detta gör att det blir enklare att avgränsa nästa steg. Presentera gärna förslaget i rapportform med fokus på mål, strategier, innehåll och målgruppsanpassning. Går det att göra en kortfattad, begriplig och relevant sammanfattning är det guld värt för det framtida arbetet.

Ska förstudien vara en analys och ett underlag för kommande arbete, eller även innehålla mer konkreta förslag?

Jag tycker att förstudien definitivt ska innehålla förslag på framtida lösningar. Man ska ta tillvara på de kreativa förslag som medarbetarna har kommit med, och komplettera dem med krav, önskemål och idéer som framkommit antingen från organisationen själv eller via råd och inspiration utifrån. Förslaget från förstudien behöver dock inte vara komplett. I många fall lämnas förstudien över till en produktionsbyrå som i sin tur ska få sätta sin prägel på den slutliga leveransen. Men detta är en viktig fråga – att inledningsvis definiera förstudiens mål och syfte.

Här finns en risk att det blir ett glapp mellan förstudien och själva produktionen. Därför arbetar vi med ett steg däremellan som vi kallar ”intranätets koncept”. Där tar man först fram intranätets vision, mål och strategi. Därefter sådant som innehåll, funktion, tjänster, interaktivitet, form, struktur, navigering och liknande.
Parallellt med detta skapar vi fram en relevant organisation och funderar på sådant som riktlinjer, utbildning och metod för migrering. Men här arbetar de flesta på väldigt olika sätt. Det viktiga är att komma överens om vem som äger vad och vilken projektmodell och arbetssätt som passar en viss organisation.

Några saker du tycker man ska tänka på?

• Det är viktigt att projektet är förankrat och godkänt av ledningen.
• Även förstudien måste ha en budget.
• Förstudien måste prioriteras, få tid avsatt och drivas av en engagerad person/engagerad projektgrupp.
• Glöm inte bort att skapa delaktighet i organisationen! Kommunicera ofta och mycket.
• Underskatta aldrig vikten av förankring.
• Sätt upp relevanta mål och delmål även för förstudien. Glöm inte bort att fira segrarna.
• Känns arbetet för omfattande och komplext kan en bra start kan vara att skapa en ”vägkarta” för arbetet. Den visar dess faser, och vad som krävs under varje fas.

Vanliga misstag?

• Brist på tålamod. Ett vanligt misstag är att köra igång direkt utan att ha en förstudie eller en klar bild av nuläge och önskat tillstånd. Detta resulterar ofta i att intranätet i slutända inte passar verksamhetens behov.
• Otydligt ansvar. Även ett internt projekt kräver en projektgrupp som kan driva arbetet. Det måste finnas en person med tydligt ansvarig för projektet och en projektledare som kan skapa engagemang och delaktighet bland medarbetarna.

/Benke Carlsson

Det vi däremot bör ha fokus på, är en av konsekvenserna av att delta i samtalet: behovet av att lyssna. Och det är här ekvationen på allvar blir intressant. Det finns många strategier för att lyssna. En av dem är att investera i ett bevakningsverktyg anpassat att hitta vettiga källor från just sociala medier. Det finns en uppsjö sådana, både på svenska marknaden och globalt. Här finns, till exempel, en trevlig och matnyttig genomgång av några av dem. Webbterapeuten har givetvis egna synpunkter på utvecklingen av bevakningsverktyg och branschens framtid. Vi kommer ha skäl att återkomma till frågan under hösten och vintern.

Tills dess, första tipset: Ett av de mest intressanta och mest genomtänkta verktygen på bevakningsmarknaden heter Radian6. Brian Solis har gjort en intervju med Marcel LeBrun, vd för Radian6. Intervjun innehåller intressanta fakta och viktiga insikter från både  Solis och LeBrun. Värt en liten stund av arbetsdagen för att uppdatera sig i ämne som bara kommer bli hetare och hetare i branschen.

Tips nr två handlar om modebloggduon bakom From Me To You. Mashable beskriver hur Jamie Becks och Kevins Burgs hypnotiska manipulerade fotografier, cinemagraphs – som de väljer att kalla det – långsamt håller på att förändra modefotografin. Åtminstone på nätet. Den animerade gif-bilden har haft en mödosam karriär från clipartskämt, och i internets barndom, irriterande prydnad, till skällsord och ironisk slagpåse – och nu slutligen (?), en slags konstform. När man ser resultatet tar det inte lång tid att förstå hur verken kan lyfta en modeplåtning och skapa ett behagligt mellanting mellan film och foto. I synnerhet i en värld där uppmärksamheten ofta inte räcker längre än just tre sekunder i taget…

Och det är lika bra att erkänna – Webbterapeuten är såld, trots att vi i tidigare inlägg kritiserat just den här typen av animerade bilder. Till vårt försvar ska sägas att Jamie och Kevins bilder är deras egna verk och koncept, till skillnad från remixade stillbilder från Kubrick-filmer som snarare  rider på regissörens goda varumärke än en egen kreativ höjd. Men den positionen är en smaksak och tål så klart att diskuteras. Frågan är, givetvis, öppen.

I del två tänkte jag, som hastigast, nämna att om man håller på med webb är det fömodligen är det någon sorts tjänstefel att inte nämna Smashing Magazine. Det är en samlingsplats som främst riktar sig till webbdesigners och webbutvecklare (finns det några sådana kvar eller heter alla webbstrateg nu för tiden?) , men vill man ställa rätt frågor till sitt team och kunna upplysa kunderna om vad som är – och inte är – möjligt, är Smashing ett bra ställe att förkovra sig på.

Ett mycket mer initierat tips, för samma målgrupp, är Martin Edenströms, MKSE. Herr Edenström verkar ha oerhört bra koll på vilka publiceringsplattformar som används ute i Sverige och har ofta goda och tänkvärda kommentarer kring utvecklingsarbetet och arbetsprocessen. Vill du hålla koll på vilka CMS som just nu används i Sverige finns det, mig veterligen, inget bättre ställe att få reda på det. Kritiskt vetande för projektledare, kunder och webbgrupper.

Det sista tipset är lite mer svårsmält.

Analysis Intelligence är sökverktygets Recorded Futures blogg, tillika smart OSINT-källa. Recorded future är ett intressant sökverktyg som det kommer löna sig att hålla ögonen på framöver. Alla som har läst William Gibsons Zero History kommer känna igen sig (jo, han är fortfarande relevant, även om hans tankar inte tilltalar Hollywood längre).

I ett nötskal: RF utgår ifrån att vi har tillräckligt mycket information om framtiden för att förutse den. Praktiskt fungerar det som en sofistikerad sökrobot som letar efter omnämnanden efter vad som SKA ske istället för att fokusera på vad som HAR skett. Analysis Intelligence-bloggen ger praktiska exempel på hur RF-sökroboten kan användas för att tolka framtiden. Och vem vill inte veta det?

Skön söndag, önskar Webbterapeuten!